Pingviner skiljer sig anatomiskt från andra fåglar. De saknar
vingpennor, och kan inte flyga. Vingarna liknar snarare sälfenor, och används i första hand för att simma. Fjäderdräkten påminner också om sälpäls, då den är mer hårlik än andra fåglars
fjäderdräkteretsets. Huden är fet och avsöndrar en olja som fettar in fjädrarna, vilket utgör ett gott skydd mot kylan både i vattnet och på land.
Skelett konstruktion utmärks av lång bål och korta
lårben. Lårbenen sitter längre bakåt än hos de flesta fåglar precis som hos
lommar, och pingvinens ryggrad är mycket rörlig.
De har platta skelettdelar i armar och händer, vilkas leder bara kan röra sig uppåt och nedåt, och inte i sidled. Det ulnara handlovsbenet är mycket stort, och fingrarna består av en till två falanger och de saknar tumme. Mellanfoten utgörs av tre ben som växer samman först i vuxen ålder. Baktån sitter samman med de andra tårna med hud. Jättepingvinernas luftstrupar är delade på längden med en skiljevägg. Stjärten är antingen mycket kort, och består av tjugo eller fler fjädrar, eller mycket lång och bestående av tolv till sexton fjädrar.
De har mycket god hörsel. Synen är anpassad till att fungera under vatten, varför de på land är närsynta.
Värmereglering
Pingviner håller en kroppstemperatur på 38°C och de är regionalt heteroterma då de har olika temperaturer i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare och håller kvar värmen i kroppen och detta gör benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur på en pingvin som står på isen kan vara så låg som 0°C. De är isolerade av ett rejält späcklager under hudens yta men även deras fjäderdräkt, där fjädrarna är stela, kapslar in luft som fungerar som isolering. Denna luft är så väl inkapslad i fjäderdräkten att den finns kvar när fågel simmar under vatten.
Ett annat sätt de har för att hålla värmen är att de står tätt ihop i stora klungor. De fåglar som finns i mitten värms då upp och slipper vinden. Efter ett tag byter de så plats så att de som stått längst ut får komma längre in i klungan.
Utseende
Ringpingvin med ungar
Storleken hos de olika arterna skiljer sig åt. Kejsarpingvinen kan bli bortåt 1,40 meter, medan dvärgpingvinen bara blir ungefär 40 centimeter. De större arterna finns i kallare klimat, och de mindre i varmare, ett förhållande som beror på att de större klarar av att bevara kroppsvärmen bättre. Små pingviner kan finnas i tropiska områden.
Samtliga arter har svart rygg och vit mage. Färgen fungerar som kamouflage i vattnet. Det finns däremot andra skillnader i teckningen hos de olika arterna. Alla arter har kägelformade kroppar, har små huvuden, och långa näbbar. Det är mycket svårt att könsbestämma pingviner. Honor och hannar ser likadana ut, och de saknar yttre könsorgan.
Beteende, föda och häckning
Pingvinfåglarna är samtliga anpassade till ett liv i havet. De är mycket skickliga simmare, och kan dyka i de värsta stormar. Benen används som roder. De brukar dyka i 6-12 km/h, fastän det förekommer att de uppnår en hastighet på 27 km/h. Små pingviner dyker inte så djupt, men kejsarpinvinen kan befinna sig under vattenytan i 18 minuter och komma ner på ett djup av 450 meter. På land har det ett mycket särpräglat rörelsemönster. De går vickande från ena sidan till den andra, och helt upprätt. När de färdas på land kan de även glida på magen, eller kravla sig fram med fenorna och fötterna.
De flesta arter lever på en diet av krill, små bläckfiskar och småfisk, vissa arter äter även skal- och blötdjur. De kan dricka saltvatten, då de har en körtel vid ögonen som filtrerar saltet från blodomloppet. Saltet lämnar kroppen genom näsan i en koncentrerad vätska.
En stor del av året går åt till fortplantning. De samlas årligen på samma häckningsplats för detta ändamål. Skarorna pingviner kan uppgå till flera tusental. Detta djur är ett av de få, där honorna slåss om hannarna, vilket är en följd av att det är färre hannar. De får vanligen ett ägg per år, men vissa arter får fler. Vissa arter gräver hålor för äggen, medan andra håller dem på fötterna gömda under späcket under hela ruvningen. Det förekommer att de stjäl varandras ägg, och när äggen är kläckta, att de även stjäl varandras ungar. Ungarna är ulliga och grå. Honor och hannar tar båda hand om ungarna. De matas med krävmjölk, och kan inte bege sig ut på egen fiskjakt förrän fjäderdräkten blivit ruggats till adult fjäderdräkt. De når könsmognad vid ungefär fyra års ålder. Pingviner är antingen evigt monogama, eller seriellt monogama och byter partner varje år efter att ungarna blivit stora.
Pingvinerna har få fiender bortsett från människan.
Evolution
Illustration av Huxley av de ofullständiga fossila ankelben han beskrev 1859. Den vänstra figuren visar benet sett framifrån; och den högra, bakifrån
Illustration av ben från en utdöd pingvin ur en artikel av James Hector om fossila pingviner från 1872
Pingviner är en fågelart som funnits väldigt länge. Dock är dess evolutionära historia dåligt känd, eftersom fossila lämningar av pingviner är få. 1859 beskrev den brittiske paleontologen T.H. Huxley det första fossila fyndet av en pingvin. Fyndet hade hittats i slutet av
1848 av Walter Mantell i Kakanui, vid kusten i norra
Otago på
Nya Zeeland. Fyndet skickades till T.H. Huxley i Storbritannien för analys och hans slutsatser publicerades i
Quarterly Journal of the Geological Society i mars 1859. Fossilet som bestod av ett inkomplett ankelben kom från en stor pingvinart, klart mycket större än de arter av pingvin som finns idag och i artikeln namnade han denna utdöda art till
Palaeeudyptes antarcticus.
[The first fossil penguin ]
Det äldsta fossila pingvinsläkte man funnit kallas waimanu och levde under den tidiga paleocen-perioden på Nya Zeeland för cirka 62 till 65 miljoner år sedan. Denna art var inte lika väl anpassad till ett liv i havet som dagens pingviner som först började uppstå under eocen-perioden för cirka 40 miljoner år sedan. Waimanu var en flygoförmögen, lomnasliknande fågel med korta vingar anpassade för dykning. Fynden visar att arterna inom detta förhistoriska pingvinsläkte redan var flygoförmögna och havslevande vilket skulle indikera att pingvinens evolutionära historia sträcker sig ännu längre tillbaka än de 65 miljoner år som dessa fossil dateras till, det vill säga tiden före dinosaurier försvinnande. Vissa forskare (Mayr, 2005) anser att de pingvinliknande förhistoriska fågelfamiljen Plotopteridae som vanligtvis kategoriseras som nära släkt med familjerna skarvar (Phalacrocoracidae) och ormhalsfåglar (Anhingidae) kanske är en tidig systergrupp till pingvinerna och detta i sin tur skulle innebära att pingvinerna ursprungligen har en gemensam förfader tillsammans med ordningen Pelikanfåglar (Pelecaniformes).
Palaeeudyptines
Traditionellt har de flesta utdöda arter av pingviner placerats i den parafyletiska
underfamiljen som kallas Palaeeudyptinae. Senare forskning gör dock gällande att det åtminstone funnits två utdöda huvudgrupper av ättlingar, en eller två närbesläktade från
Patagonien och åtminstone en med arktisk utbredning.
Kladogram över familjen pingviner
Pingvin (Spheniscidae)
|--Pygoscelis
'--N. N.
|--Jättepingviner (Aptenodytes)
'--N. N.
|--N. N.
| |--Eudyptes
| '--Megadyptes
|
'--N. N.
|--Dvärgpingviner (Eudyptula)
'--Sphenicus
Släkten och arter
- jättepingviner (Aptenodytes) har en lång och graderad stjärt. Munkanterna löper parallellt med undernäbbens kant.
- Pygoscelis liknar Megadyptes, bortsett från stjärten, som i detta släkte är lång och graderad. Näbben är mera ihoptryckt, och dess skårkanter är uppåtböjda. Den förekommer från antarktiska fastlandet till Georgien och Falklandsöarna.
- åsnepingvin - (Pygoscelis papua)
- adeliepingvin - (Pygoscelis adeliae)
- ringpingvin - (Pygoscelis antarctica) (kallas även för hakremspingvin)
- Eudyptes, kallades förr Catarrhactes, är en långstjärtad pingvin som påminner om Pygoscelis. Den har gula ögonstrimmor, och långa fjädrar på huvudet. Sidorna på övernäbben är uppsvällda.
- victoriapingvin - (Eudyptes pachyrhynchus) (kallas även för nyzeeländsk tofspingvin och är endemisk art för Nya Zeeland)
- Snares tofspingvin - (Eudyptes robustus)
- Sclaters tofspingvin - (Eudyptes sclateri)
- klipphopparpingvin - (Eudyptes chrysocome)
- kungstofspingvin - (Eudyptes schlegeli) (kallas även för vitkindad pingvin)
- Macaronipingvin - (Eudyptes chrysolophus) (kallas även för gulltofspingvin)
Magellanpingvin
- Megadyptes har kort stjärt, uppsvällda näbbsidor, och övernäbbens sidor har en längsgående fåra. Den finns på Nya Zeeland, Campbellöarna och Chathamöarna.
- gulögd pingvin - (Megadyptes antipodes) (kallas även för gulögonpingvin och antipodpingvin)
- dvärgpingviner (Eudyptula) den enda arten inom detta släkte är den minsta pingvinen. Den har kort stjärt som är dold av stjärttäckarna. Näbbens bas är glatt. Den lever vid kusterna av södra Australien, Tasmanien, Nya Zeeland.
- dvärgpingvin - (Eudyptula minor) (kallas även för blå dvärgpingvin)
- Spheniscus, har kort stjärt, och såväl över- som undernäbben är fårad vid roten. Den lever på kustområden vid sydvästra Afrika, södra Sydamerikas fastland, Falklandsöarna, Georgien, Galapagos.
- glasögonpingvin - (Spheniscus demersus) (kallas även för sydafrikansk, afrikansk eller jacasspingvin)
- humboldtpingvin - (Spheniscus humboldtii)
- Magellanpingvin - (Spheniscus magellanicus)
- Galapagospingvin - (Spheniscus mendiculus) (endemisk art för Galapagosöarna)
Se även
Källor
Externa länkar
Pingvin
Manchot
Pingviner
)
)
)
)
