I Sverige användes sedan förra hälften av 1600-talet polletter i relativt stor omfattning, som bevis över utfört arbete eller forsling, levererade varor o.d., men på samma gång som ersättning för skiljemynt inom de landsdelar där de cirkulerade. Polletter gjordes först av näver, senare mest av koppar, mässing och läders. De utfärdades främst av de stora bergverken och bruksegendomarna. Åren 1650-1750 var de allmänt förekommande inom Dalarna, Västmanlands och Upplands bergslag. Från mitten av 1750-talet till långt in på 1830-talet var (med stöd av kungligt brev) Stora Kopparbergs bergslags polletter gångbara i nästan hela mellersta Sverige.
I mitten av 1800-talet började polletter användas för ett nytt ändamål, nämligen att genom tidsbesparing vid betalningen underlätta till exempel ångbåts-, spårvägresors- och buss (se färdbevis). Även till exempel bruk, gasverk, bryggerier, restauranger, badhus, rakstugor, nöjesfältbanor och dans har ofta använt polletter, liksom handlare vid försäljning av olika typer av dagligvaror. De flesta polletter har varit tillverkade av metall, som till exempel nysilver, mässing och zink, men även plastpolletter har förekommit. I vissa fall kunde de även vara av papper och säljas i häften.
Det tidigare mycket vidsträckta bruket av polletter avtog under senare hälften av 1900-talet och är numera relativt sällan förekommande. Fortfarande förekommer till exempel kaffe- och duscherpolletter. Annars är det idag vanligare att man använder kupong eller klippkort till nyttigheter som man önskar förköpa flera besök till. För lunchmåltider är till exempel Rikskupongerf vanliga. Vid kollektivtrafiköretagen har under senare år magnetkorten övertagit den roll som polletterna tidigare haft. För obegränsat antal inträden eller resor erbjuds idag ofta också olika typer av periodkort.