Progg versus progressiv rockmusik
Den svenska proggen skall ej förväxlas med den engelska termen
progressive music och speciellt då
progressive rock, på svenska
progrock. En del svenska proggmusiker och -grupper anses dock ha spelat progressiv rock i denna bemärkelse. Det är omdiskuterat vilka dessa är, men
Bo Hansson,
International Harvester och
Samla Mammas Manna brukar nämnas som exempel.
Uppkomst
I slutet av 1960-talet bildades de första grupperna inom denna rörelse, Hansson & Karlsson;,
Gunder Hägg och
International Harvester. Proggrörelsen anses dock ha startat genom de två
musikfester som anordnades 1970 på
Gärdet i
Stockholm. Då framträdde en rad musiker och grupper som spelade mycket olika typer av musik. Det är därför felaktigt att uppfatta proggen som en musikgenre; en rad genrer var representerade inom musikrörelsen. Många var experimentellt folkmusikinriktade och försökte bevara, återuppväcka, utveckla och modernisera den svenska folkmusiken. Till denna riktning, inom vilken många spelade instrumental musik, hörde bl.a.
Kebnekaise, Arbete & Fritid;,
Turid Lundqvist och
Träd, Gräs och Stenar. Dessa centrerades kring skivbolaget
Silence, som senare flyttade till
Värmland. Det går inte att dra någon skarp gräns mellan denna del av musikrörelsen och den dåtida bredare folkmusikvågen. En grupp som
Norrlåtar, som under 1970-talet var helt inriktad på
norrbottnisk folkmusik, kan även inräknas i musikrörelsen. Vidare fanns inom rörelsen
Anita Livstrand och gruppen
Vargavinter som redan under denna tid spelade vad som senare kom att kallas
världsmusik.
Andra var starkt influerade av 68-vänstern och hade texter med ett mer eller mindre klart uttalat politiskt vänsterbudskap. I dessa texter riktades ofta skarp kritik mot USA och Vietnamkriget, liksom mot kapitalismen i stort. Även den svenska socialdemokratin blev föremål för hårda angrepp. Denna del av rörelsen var ursprungligen centrerad kring skivbolaget Musiknätet Waxholm (MNW) med grupper som Blå Tåget, men fick sitt starkaste ideologiska fäste i Göteborg (där skivbolaget Nacksving startades 1975) med rockgrupper som Nationalteatern och Nynningen. Hoola Bandoola Band från Malmö hade till en början ett ganska diffust budskap men fick med tiden en tydligare vänsterinriktning. Andra viktiga progressiva skivbolag var Manifest i Luleå (1974) och Amalthea i Malmö (1977).
Bakgrunden till musikrörelsens uppkomst kan spåras i det musikklimat som rådde under 1960-talet. Ungdomskulturen dominerades då helt av radioprogrammet Tio i topp och de ungdomar som önskade nå framgång som musiker var i stort sett hänvisade till att försöka kopiera anglosaxiska förebilder som Beatles eller Rolling Stones för att få skivkontrakt. De kommersiella skivbolagen var ointresserade av att ge ut plattor som inte ansågs kunna bli en framgång på Tio i topp. Musikrörelsen ville visa att det faktiskt fanns ett stort intresse för andra typer av musik bland ungdomarna.
Proggrörelsen har därigenom ofta beskrivits som en reaktion mot 1960-talsmusiken. Detta tog sig också uttryck i ett tydligt ställningstagande för att sjunga på svenska. Den som var först med detta var Pugh Rogefeldt (1969), som dock senare tydligt tog avstånd från musikrörelsen. Samtidigt hade dock till exempel Hoola Bandoola Band tydliga influenser från Beatles, varför det inte är helt korrekt att uppfatta proggen som en reaktion mot 60-talsmusiken. Ett annat kännetecken för musikrörelsen var att man även ville släppa fram icke-professionella musiker och 'Spela själv!' blev en viktig paroll. Detta medförde att den musikaliska kvaliteten på de artister som framträdde i progressiva sammanhang blev mycket skiftande (detta gav upphov till den vanliga fördomen om att alla proggare var omusikaliska).
Musikrörelsen var organiserad genom ett stort antal så kallade musikforum ute i landet. Dessa var lokala ideella föreningar som var anslutna till samarbetsorganet Kontaktnätet. De olika musikforumen arrangerade spelningar för grupperna och musikerna inom proggrörelsen. Man fortsatte att anordna årliga Gärdesfester i Stockholm och liknande arrangemang förekom också på andra håll i Sverige, som till exempel den årliga Folkfesten i Malmö. Under 1970-talet bildades också allt fler musikgrupper inom musikrörelsen.
Tilltagande politisering och fall
År 1973 startades tidningen
Musikens makt, som fick sin huvudredaktion i Göteborg och var rörelsens huvudorgan. I denna tidning, som var starkt vänsterinriktad riktades ofta hård kritik, särskilt av
Tommy Rander, mot de grupper som inte ansågs ha ett tillräckligt tydligt socialistiskt budskap, vilket ledde till motsättningar inom musikrörelsen. Den tilltagande politiseringen ledde till att band som
Contact och Turid lämnade de progressiva skivbolagen och detta anses ha varit början till slutet för musikrörelsen. Under denna period fick
Ulf Lundell av politiska skäl nej av MNW, då han ville ge ut sitt första album på detta bolag. I
mars 1975 genomfördes i
Stockholm Alternativfestivalen, vilken var en protest mot
Melodifestivalen. Särskilt känt från denna blev
Ulf Dageby, som under namnet 'Sillstryparn' framförde låten
Doin' the omoralisk schlagerfestival. I denna visades djupt förakt för den musik som i Sverige främst representerades av
Stikkan Anderson och
ABBA. Denna typ av musik ansågs sänka den politiska medvetenheten och likrikta musiken till masskonsumtionspop, då sångtexterna mestadels bestod av oförargliga kärleksteman.
Man bör dock observera att gränsen mellan proggen och den kommersiella musikbranschen inte var skarp. En rad artister som ofta brukar räknas till proggrörelsen gav även under denna tid helt eller delvis ut sina skivor på kommersiella skivbolag. Till denna kategori kan räknas John Holm, Ola Magnell, Peps Persson, Mikael Ramel, Bernt Staf, Lasse Tennander, Monica Törnell och gruppen Arbete & Fritid;. Även Marie Bergman, med bakgrund i popgruppen Family Four, influerades senare av musikrörelsen och inräknas ibland i denna kategori. Det var för övrigt 1971 mycket nära att Hoola Bandoola Band hade hamnat på skivbolaget Polar. Stikkan Anderson var mycket intresserad av malmöbandet och lär ha haft planer på att låta dem turnera tillsammans med sin nya stjärna Lena Andersson.
Efter att Hoola Bandoola Band upplösts 1976 och Turid 1977 brutit med proggrörelsen kom denna i allt högre grad att kännetecknas av stridigheter om vad som var politiskt korrekt. År 1977 genomfördes det så kallade Tältprojektet, en teaterföreställning om arbetarrörelsenens historia vilken var tänkt att ge proggrörelsen en nytändning, men som endast kom att entusiasmera de redan övertygade. Samma år hölls den sista musikfesten på Gärdet. Proggen hade nu också fått konkurrens från punk, vilken blev den rörelse som nu lockade de yngre. I slutet av 1970-talet lades allt fler musikforum ned och våren 1980 upphörde tidningen Musikens makt vilket kan ses som den definitiva slutpunkten för musikrörelsen.
Musikrörelsens ideologiska mode
Många anhängare till musikrörelsen var influerade av den
amerikanska hippiekulturen och det förekom hos vissa även en liberal inställning till så kallade mjuka
droger. I dessa kretsar utvecklades också ett ideologiskt mode där grupptillhörigheten uttrycktes till exempel genom att ha oklippt
skägg och att använda runda
glasögon,
palestinasjal och
näbbstövlar.
Tiden efteråt
Generellt sett fick proggen under 1980-talet ett mycket negativt eftermäle och begreppet har ofta uppfattats som liktydigt med politisk dogmatism och bristande musikalitet. En stor del av de musiker som varit verksamma inom musikrörelsen fortsatte som musikutövare i andra former. Även progressiva skivbolag fortlevde men med något annan inriktning. Nacksving gick dock i konkurs 1981, men övertogs då av Tommy Rander själv som drev det vidare under namnet
Transmission fram till 1987. Manifest och Amalthea övertogs så småningom av MNW. Det sistnämnda bolaget har numera nya ägare medan Silence lever vidare som oberoende skivbolag.
År 1985 genomfördes den så kallade ANC-galan i Göteborg, vilken arrangerades av bland andra Tommy Rander, Mikael Wiehe och Tomas Ledin. I detta evenemang samarbetade en rad tidigare proggmusiker med artister från de kommersiella skivbolagen, som t.ex. Per Gessle och Marie Fredriksson. ANC-galan kan därigenom ses som en slutpunkt för motsättningarna mellan de båda lägren.
I början av 1990-talet började det dock uppstå ett nytt intresse för den svenska proggen. I avlägsna länder som Japan och Sydkorea började många av dessa plattor att efterfrågas. De gällde särskilt de grupper som spelade instrumental musik. Detta har även lett till att många inspelningar återutgivits på CD för en helt ny marknad.
Senare har intresset vuxit även i Sverige. En ny generation som inte ens var födda på 1970-talet har upptäckt de kvaliteter som fanns inom musikrörelsen. Detta har lett till att priserna på begagnatmarknaden för många av dessa skivor stigit kraftigt. Samtidigt har allt fler återutgivningar på CD skett. En rad av de gamla proggrupperna har också återförenats för spelningar inför en helt ny publik. Vissa musiker som Mikael Wiehe och Björn Afzelius fortsatte att göra musik i proggstil kontinuerligt.
Det har också uppstått en hel del nya musikgrupper som betecknar sig som nyprogg. Exempel på detta är grupperna Den förlorade generationen och Doktor Kosmos.
Kända proggband
Kända proggmusiker
Referenser
Källor
- Eriksson, Gerdin, Wermelin: 99 proggplattor, Alfabeta 2006, ISBN 91-501-0631-7
- Lahger: Proggen: musikrörelsens uppgång och fall, Atlas, 1999, ISBN 91-89044-27-4
Litteratur
- Petterson: The Encyclopedia of Swedish Progressive Music, 1967-1979: from psychedelic experiments to political propaganda, Premium, 2007, ISBN 978-91-89136-22-9
Extern länk
Progg.se, svensk progg-sida 
proggensaffischer.se, affischkonst från 60 och 70 talet.
Denna artikel behöver bilder. Är du upphovsinnehavare till en passande illustration får du gärna .
Progg
|
Om 
){kind=small}
