Rashygien i Sverige

Rashygien eller Eugenik har en lång svensk historia. Föregångare var under tidigt 1800-tal inledda skallmätningar av arkeologiska fynd, organiserade av Sven Nilsson. Från kartläggning av forntida människor togs under senare delen av 1800-talet ett dramatiskt steg mot att mäta levande människor av olika härkomst och med hjälp av deras skallmått försöka göra allt mer långtgående värderingar av deras egenskaper.

Under Gustaf Retzius ledning ägnade Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografiar stor kraft åt området och genomdrev bland annat att skallmätning skulle göras på 45 000 värnpliktiga. Resultatet publicerades 1902 (Anthropologia suecica. Beiträge zur Anthropologie der Schweden) och ansågs visa att Sverige hade den mest rena grenen av den germanska rasen i världen.

Ofta framhålls Herman Lundborg, förste och främste chef för Uppsala universitetets Statens institut för rasbiologi från 1922, som rashygienens svenska frontalfigur. Herman Lundborg ställde krav på regeringen att föra en aktiv befolkningspolitik, då han var övertygad om att de socialt utslagna och i synnerhet mörkhåriga, var blandraser och förbestämda till sinnessjukdom, idioti och brottslighet. Den så kallade nordiska, blonda rasen ansåg han vara friskare och mer moralisk till sitt väsen, men de goda fortplantade sig inte i samma takt som blandraserna, ansåg Lundborg.

Lagstiftningen 1934 om tvångssterilisering, som skärptes 1941, inbegrep även redan 'rasrena' med vad som ansågs som genetiskt eller socialt betingade defekter. Vad som betraktas som defekt är dock beroende av samhällsnormen, och kan inte skiljas från tendenser i tiden, av det politiska klimatet och vad som betraktas som vetenskaplig sanning.

Rörelsen var spridd inom såväl vänster- som högerkretsar, men hade olika ideologiska grunder. För socialdemokratins del (som regerade landet i huvudsak hela denna period) var det ett led i den sociala ingenjörskonsten. För högern vilade det slutliga accepterandet på en allmänt protektiv inställning. Den katolska kyrkans naturrättsdoktrin om livets okränkbarhet förbjöd tvångssterilisering och synsättet överhuvudtaget, medan Svenska kyrkan intog en mer svävande hållning.

Se även

Litteratur

SOU 1935:15
Torbjörn Tännsjö: Ska staten avgöra vem som har rätt att födas? DN Kultur 18 juni 2002 ,
Lars F Eklund och Per Ericson: Ingen kris i befolkningsfrågan, Timbro Nr 21/1996 ,
Johan Johansson: En D-uppsats i historia om sterilisering i Sverige, Lunds Universitet