Eftervärldens bild av renässansen
Termen pånyttfödelse (
rinascita) användes först av den italienska konsthistorikern
Giorgio Vasari år
1550 för att beskriva storheten i hans samtids konst av bland andra
Michelangelo och
Leonardo da Vinci. Det moderna begreppet 'renässans' myntades dock av den franske historikern
Jules Michelet under 1800-talet och utvecklades sedan av den schweiziske historikern
Jacob Burckhardt. Dessa skapade en samlad bild av renässansen som länge varit tongivande.
Under 1900-talets sista decennier har emellertid synen på renässansen förändrats: Historiker betonar numera att det skedde en kraftig expansion av ekonomisk, vetenskaplig och konstnärlig aktivitet i Västeuropa redan från 1100-talet. Renässansen var därmed inte ett skarpt avbrott utan en del i en vidare utveckling. Burckhardts tes att utvecklingen helt dominerades av Italien har också ifrågasatts - många har istället lyft fram utvecklingen i till exempel Frankrike och Holland, särskilt under hög- och senmedeltiden.
Introduktion
Den här artikeln avhandlar 'renässansen' i dess mest välkända betydelse - den kulturella och vetenskapliga pånyttfödelse som inleddes i 1300-talets
Italien, som hade ett av sina viktigaste centra i
Florens och som sedan spred sig ut över
Europa.
Den italienska renässansen växte fram på 1300-talet, och utvecklingen nådde Sverige på 1500-talet. För konsten innebar renässansen att konstnärernaerna steg fram ur anonymiteten, och att porträtt och landskap fick som främsta uppgift att exakt avbilda motiven. Typiska för epoken är universalgeni Michelangelo Buonarroti och Leonardo da Vinci som båda perfekt behärskade en mängd konstarter. Renässansen avlöstes i början av 1600-talet av barocken.
Pånyttfödelsen inom vetenskap, teologi, litteratur och konst började med återupptäckten av äldre texter på grekiska och latin som hade fallit i glömska i väst sedan romarrikets sönderfall. I början av renässansen hämtades dessa texter från lärda i det bysantinska imperiet och från kloster runt om i Europa. Mot slutet av renässansperioden, då reformationen gjorde sitt intåg, började dock de lärda föredra nyupptäckt material på hebreiska och arameiska framför de grekiska och bibliska källorna som väckte sådan entusiasm vid periodens början.
Exakt var och när renässansen började och slutade beror på vilka källor man konsulterar. Omkring 1420-1520 skulle många säga. Inom arkitektur drar man gärna tillbaka den bakre gränsen till att omfatta i princip hela gotiken och inom musik vill man gärna flytta den främre gränsen till att omfatta hela 1500-talet.
Renässansen har beskrivits som den period då människan upptäckte sig själv, då individen befriades från den romersk-katolska kyrkans ok. Man har då tänkt sig medeltiden som en period då individen var underställd kyrkan och fursten, och var allmänt vidskepliger på grund av bristande kunskap. I motsats till detta har man lyft fram renässansens universalgeni - till exempel Brunelleschi, Alberti, Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti . Under senare tid har man i ökad grad försökt lyfta fram likheterna mellan epokerna och se övergången mellan dem som en kontinuerlig process. På de gotiska katedralerna finns flera exempel på direkta influenser från antiken, och många av de landvinningar som tidigare tillskrivits renässansen tillerkänns nu tidigare perioder. Snarare än att poängtera antikvurmen under renässansen har man börjat peka på ekonomiska, sociala och politiska faktorer - de många likställda hoven centrerade kring var sin stad; kompassen ledde till ökade handel, boktryckarkonsten innebar att nya idéer kunde spridas snabbare, etc. Dessutom var tillvaron för det stora flertalet slitsam med våra mått mätt, och 1300-talet innebar knappast någon revolution för dem, renässansen innebar ingalunda demokrati och sekularisering.
Även för de unga män som utbildade sig till hantverkare, den roll som de flesta konstnärer hade även under renässansen, innebar yrkesvalet att man fick tillbringa första halvan av livet som gesäll hos någon mästare. På detta vis skapas inga universalgenier. Däremot insåg konstnärer som Lorenzo Ghiberti att konstnären kunde vinna social status bara om han kunde tillgodogöra sig alla de fria konsterna. Till dessa artes liberales räknades discipliner som aritmetik, retorik och grammatik, och den som studerade dem kallades artista, det vill säga var en person som var initierad i konst och vetenskap vilket gav honom en självständig position gentemot beställarna. I och med att konstnärerna började studera de antika texterna och ruinerna vann yrket också högre social status.
Inte heller intog konsten någon oppositionsställning mot kyrkan. Den stora uppdragsgivaren var sedan länge (och under lång tid framöver) kyrkan, men under 1400- och 1500-talenerer började allt fler av beställningarna att komma från privatpersoner, naturligtvis furstar men också enskilda präst och handelsmän, och olika samhällsgrupperingar som engagerade sig i samhällets gemensamma frågor bildade s.k. scuole, några som vann särskilt stort anseende kallades till och med scuole grandi. Som många forskare har påpekat var även under renässansen de flesta bildmotiv religiösa - även om den teologiska formalismen blev mindre rigid så var fortfarande fromhet och själavård den vanligaste motiveringen för att beställa konst.
Dock tillkom inredningsarkitektur hos de rikaste mecenataerna och porträttbeställningar från en betydligt bredare publik som viktiga inkomstkällor för konstnärerna. De var viktiga, dels därför att bildmotiven var profan och därmed mer öppna för de antika motiven än de kyrkliga beställningarna, dels därför att den förutsatte ett bildat skikt i samhället som intresserade sig för till exempel mytologin. Det blev också från denna bildade elit som konstnärerna i allt högre grad fick både inkomster och stöd.
Trecento - 1300-talet
Giotto, Kristus uppväcker Lasaros
'', 1304-1306,
fresk i Cappella degli Scrovegni,
Padua
När renässanskonstens store biograf Giorgio Vasari talade om rinascità , det vill säga 'återfödelsens', var det Cimabue och Giotto han syftade på. Enligt honom var det deras konst kring 1300 som innebar den förnyelse av konsten som den naturtrogna återgivningen innebar. I och med 1300-talet i Italien inleddes den konsttradition som i Europa var förhärskande ända fram till modern tid. Med Giotto återintroducerades, som man uppfattade det då, den direkta förbindelsen mellan människan och universum.
Konst
I det medeltida bildspråket stod gestalterna i ett metonymiskt förhållande till varandra, det vill säga de relaterade sig direkt till varandra utan något egentligt bildrum dem emellan, och dessa gestalter framställdes
ikonisktiskt, det vill säga de utgjorde tecken som representerade det som gestaltades. För att kunna läsa dessa bilder var man tvungen att ha kännedom om det som avbildades.
Exempel på konstnärer:
Arkitektur
Under renässansen hade man den antika arkitekturen som förebild och man utgick från symmetriska geografiska former som kvadraten, cirkeln och triangeln.
Exempel på byggnader:
Se även:
lisen - pilaster - halvkolonn - fristående kolonn
Litteratur
I första hand är det
Dante och
Dolce stil nuovo som representerar den skönlitterära renässansen, trots att Dante ibland härförs till
medeltiden. I och med Dolce stil nuovo inträder en brytning med
latin som skriftspråk, och litteratur börjar allt oftare skrivas på folkmål. Under medeltiden hade den lärda litteraturen huvudsakligen varit av religiös, politisk eller vetenskaplig karaktär, och den skönlitteratur som skrivits var som regel folklig. Temat i renässansens skönlitteratur var kärleken och påverkad av humanismeren var diktarens upplevelser i centrum. Under renässansen upphöjdes skönlitteraturen, och upplevde en blomstring. Vid denna tid uppkommer
metafor i litteraturen.
Petrarca var den förste författare som verkade under renässansen. Hans diktning var visserligen i hög grad påverkad av Dante, men till skillnad från denne var Petrarcas diktning profan. Boccaccio med dennes Decamerone skapade novellen som genre, och blev stilbildande för kritik av kyrkans män, och för att narrativt återge en humanistisk skildring av mänskliga upplevelser av katastrofer som digerdöden.
Quattrocento - Ungrenässans
, 680 × 475 cm,
Santa Maria Novella,
Florens
Vetenskap
Inom
filosofin uppstod en förening mellan
antikens
mytologi och
kristendom, mellan å ena sidan
astrologi och
alkemi och, å den andra,
vetenskap - kort och gott en symbios mellan vetenskap och konsts. De lärde var inte längre i tjänst hos kyrkan utan följde i
Petrarca fotspår och sökte upp texter från
antiken, de översatte gamla
manuskript och ruiner analyserades. Bland
filologerna kan nämnas:
Politik
Fra Angelico, Tronande Madonna, 1437-1440, 108 x 202 cm, tempera
på träpannå, Museo di San Marco, Florens
Små mäktiga hov skapade förutsättningen för en ny, snabb utveckling inom vetenskap och konst. I och med att konsten alltmer kom att produceras för dessa mindre hov slapp s.a.s. konsten ur kyrkans makt. Istället för de av kyrkan föreskrivna motiven avbildades ofta dessa nya uppdragsgivare som mer eller mindre likställda med de kristna gestalterna. Konstnärerna använde denna nyvunna frihet till att introducera motiv från antiken.
De viktigaste hoven:
Konst
Fra Filippo Lippi, Madonna med två änglar, 1465, träpannå, 92 x 63 cm, Galleria degli Uffizi
, Florens
Italien
Europa norr om alperna
,
Madrid
Flandern var på denna tid Europas andra
kulturcentrum på grund av en ständigt ökande
ekonomi med rika handelsmän och
furstar som ville visa
sin makt genom konsten.
Cinquecento - Högrenässans
Konst
Vid 1400-talets slut hade Milanos blivit
Italien kulturella centrum. Två konstnärer utkristalliserade sig som särskilt inflytelserika:
Donato Bramante anlände från
Urbino med inflytandet från
Luciano Laurana och Piero della Francescas i bagaget. Efter att ha studerat
Andrea Mantegna måleri och Leon Battista Albertis
arkitektur i
Mantua ritar han en serie kyrkor där han använde perspektivkonsten till rumsillusioner och proportionsläran till att göra kyrkorummet mer grandiost. I slutet av
1490-talet arbetade han på
Santa Maria delle Grazie i
Milano samtidigt som epokens andre store konstnär,
Leonardo da Vinci, där målade sin berömda
Nattvarden. Leonardo började som lärjunge hos
Andrea del Verrocchio och arbetade i samma stil som till exempel
Sandro Botticelli men utvecklade snabbt en egen stil där konturerna löses upp i atmosfäriska effekter, s.k.
sfumato. I
Nattvarden bröt han också snabbt med tidigare traditioner för att göra sina egna uttolkningar av apostlarna och integrerar fresken med arkitekturen med perspektivets hjälp. Både Leonardo och Bramante fick många trogna efterföljare i Milano.
'', 1510, olja på träpannå, 168 x 112 cm,
Musée du Louvre,
Paris
I början av 1500-talet flyttade händelsernas centrum först till Florens där Leonardo, Michelangelo Buonarroti och Rafael arbetade sida vid sida under några år, och 1508 till Rom då påven Julius II kallade Michelangelo och Rafael till sig. Decenniet som följde brukar ses som högrenässansens höjdpunkt, den period då alla renässansens klassicistiska ideal förverkligades inom måleri, skulptur och arkitektur: Michelangelo utför målningarna i taket i Sixtinska kapellet, och Rafael målar Skolan i Athen i påvens privatbostad.
Utanför Rom sker en viktig utveckling också i Venedig. Giorgione och efter honom Tizian utvecklar en helt ny typ av målerien där teckningen utförs direkt med färg, och penseldragen lämnas synliga på duken, det förfinade renässansmåleriet får backa för rent koloristiska effekter som förebådar till exempel Rembrandt. Andra konstnärer som Paolo Veroneseen arbetar vidare i Rafaels anda men förebådar också manierism och barocken genom motivens överdådiga prakt. De allegorier som ofta associeras med manierismen och barocken fick sina företrädare i bl.a. Lorenzo Lotto som hittade en ödmjuk motivkrets i vardagen i sina melankoliska och stämningsfulla bilder, och Correggio som kombinerade inspiration från både Leonardo och Rafael med det som kom att bli barockens kännetecken – dynamiska utsnitt och betoning av diagonaler.
Correggioen, Aposteln Johannes vision på Patmos, 1520-1521, detalj från fresk
i kyrkan San Giovanni Evangelista,
Parma
Senrenässansen
Litteratur
- Burckhardt, Jacob, Renässanskulturen i Italien. Stockholm: Lind & Co 2002.
- Panofsky, Erwin, Renaissance and renascences in Western art. New York: Harper & Row 1972.
Se även
Externa länkar
Renæssance
Renessanssi
Renaissance artistique
Renessansen
)
)
)
)
)
)
)
)
