Retorik

Historia

Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.Kr. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor. Vad Korax och Tisias gjorde var att observera olika talare, varpå de skrev ner vad som visade sig vara effektivt när man talade inför publik. Platon ogillade i dialogen Gorgias denna skola. Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som blir föremål för skriftlig systematisering och objektiv teoretisering, det vill säga vetenskaplig analys.

Retoriken uppfanns inte, utan upptäcktes. Förmågan att vara retorisk är något allmänmänskligt, det vill säga något som man kan vara mer eller mindre bra på, oavsett om man är medveten om hur man gör det eller inte. Retoriken beskriver och systematiserar vad som fungerar övertygande. Den första att göra denna grundläggande systematisering var just Aristoteles.

Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös.

Man kan se spår av detta i modernt svenskt språkbruk, då man ofta med ordet retorik syftar på övertygande tal utan något egentligt innehåll. Den förändrade synen på begreppet ledde till att ämnet i stor utsträckning försvann från skolornas scheman.

Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade insett vilket enormt genomslag propaganda kunde ha.

Vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse retorikens förtjänster som analytiskt verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena. Idag är det vanligt att forskare inom områden som psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi, psykologi och språkvetenskap etc. använder sig av retoriska analysmetoder.

Utifrån denna senare utveckling har begreppet i en mening förändrats. Från att tidigare främst ha handlat om situationer där en talare vänder sig till flera lyssnare i syfte att övertyga, har det alltmer övergått till att beröra övertygande kommunikation i allmänhet.

Idag kan man därför tala om två sorters definitioner av retorik. Det finns en där man definierar den klassiska retoriken såsom den formulerades redan av Aristoteles, och en som man visserligen anammar den klassiska retorikens grundprinciper, men väljer att applicera dessa på i stort all form av kommunikation.

Retoriska termer och begrepp

Olika sorters tal

I den klassiska retoriken fanns det olika genrer:

Genus judiciale - Tal som berör något som har hänt. Ofta benämnt som 'rättstal', där talaren antingen anklagar eller försvarar någon för det han tidigare gjort.
Genus deliberativum - Tal som berör något som kan komma att hända.
Genus demonstrativum - Även kallde för 'panegyriska tal', d.v.s. lovtal eller klandertal. Det handlar oftast om tal där talaren genom beröm eller smädelser vill göra lyssnaren vänligt eller kritiskt inställd till någon eller något.

Dessa tre är de viktigaste, men det finns självklart blandningar av dessa. I huvudsak används 'genus judiciale' till exempel av advokater och 'genus deliberativum' av politiker, medan man på exempelvis födelsedagskalas och bröllop brukar hålla sig till 'genus demonstratívum'.

Att övertyga

I retorik skiljer man på att övertala och att övertyga. Övertalning är en tvingande process medan övertygande är en retorisk process. Man övertygar sina åhörare med hjälp av tre faktorer:

Docere - ”Att undervisa”; talaren försöker vädja till lyssnarnas logos (”förnuft”) med hjälp av argument.
Delectare – ”Att behaga”; talaren får lyssnaren välvilligt inställd genom sin charmfulla personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sin etos.
Movere – ”Att röra”; talaren väcker patos, ”en stark känsla”, hos lyssnaren.

Arbetsgången för en talare

När man ska skriva ett tal ska man enligt den klassiska retoriken göra på detta sätt:

Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?
Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart taletet.
Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.
Emendatio - Att korrigera. Talaren går i efterhand igenom vad som fungerade bra respektive dåligt och noterar för framtida referens vad han/hon behöver öva på, eller kanske undvika helt.

Stegen 'Intellectio' och 'Emendatio' kommer inte från den klassiska retoriken, utan är ett senare påfund.

Talets delar

I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio.

Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och ett försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen.
Propositio – Framställande, där talaren presenterar den tes som han/hon i fortsättningen av talet vill argumentera för. Man kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning man ska behandla olika frågor som hör till ämnet.
Argumentatio – Argumentation, där talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Man börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga att presentera sina argument för tesen, för att sedan fortsätta med refutatio, dvs ett avvisande av eventuella motargument.
Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.

Att lära ut retorik

Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata för att lära ut retorik. Dessa övningar fungerar precis lika bra än idag och lärs därför ut på olika universitet runt om i Sverige

Medel för att åstadkomma språkliga effekter

I den klassiska retoriken kan man förbättra sitt tal, Elocutio, genom att använda troper ('vändningar', ovanliga eller oväntade uttryck) och figurer (en oväntad form av formulering eller tanke):

Troper

Hyperbol - överdrift ('Evert Taube finns i alla svenskars hjärtan')
Litotes - underdrift ('Det här var inte så roligt att höra')
Analogi (liknelse) - ('Du är som en ros')
Metafor - ('Du är en ros')
Metonymi - namnbyte ('Han läser Strindberg just nu')
Pars pro toto - delen i stället för det hela ('På svensk köl')

Stilfigurer

Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. (Martin Luther King: 'Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm...')
Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. ('Det är en fråga om liv och död.')
Exclamatio - utrop: 'o, gudar!', 'medborgare!', 'död åt fienden!' och så vidare.
Interrogatio - retorisk fråga: i stället för att påstå något ställer man lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
Ironi - man man säger en sak men menar egentligen motsatsen.
Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta 'antiklimax'.
Oxymoron(Engelska för litterär Paradox) - förnuftig galenskap: en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga ('Talande tystnad').
Paralips - låtsat förbigående.
Trikolon - man utformar sin tankar i tre led. 'Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld.'