Bildandet av Röda armén
Röda armén var det officiella namnet på Sovjet-Rysslands och sedermera Sovjetunionens marktrupper, flygvapen och flottan vilka tillsammans med gränstrupperna, inrikestrupperna (
NKVD) samt konvojtrupperna utgjorde Sovjetunionens väpnade styrkor från och med 15 januari 1918 till och med
februari 1946.
Leo Trotskij brukar räknas som skaparen av Röda armén.
Röda arméns födelsedatum brukar räknas den 23 februari 1918, då man enligt den officiella sovjetiska propagandan vann en vikig seger mot kajserns tyska armé. Numera kallas 23 februari Fosterlandsförsvararens dag enligt den officiella lagen Nr. 32-F3 från den 13 mars 1995
Från och med februari 1946 benämndes Röda armén för Sovjetarmén. Med Sovjetarmén menades alla truppslag utom flottan.
Röda arméns organisation under inbördeskriget
Struktur
Ledare/marskalkar
Tiden mellan revolutionen och 2:a världskriget
Ryska inbördeskriget (1918-1922)
Se
Ryska inbördeskriget.
Värvningsaffisch från inbördeskrigets tid
Polsk-sovjetiska kriget (februari 1919 – mars 1921)
Se
Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921.
Spanska inbördeskriget 1936-1939
Stalins utrensningar bland officerare
1936-
1938 drog
Stalin, med hjälp av
NKVD, igång en omfattande och blodig utrensning inom partiet och landets samhällsfunktioner. Aktionen urartade i och med
Moskvarättegångarna 1936-1938 då man anklagde först vänsterfalangen och sedan högerfalangen för allehanda uppdiktade förbrytelser som planer att mörda Stalin, spioneri, landsförrädisk verksamhet, korruption, etc.
Röda armén var inte förskonad från terrorn. Röda arméns marskalk Michail Tuchatjevskij (Ryska: Михаил Николаевич Тухачевский) (16 februari 1893 - 12 juni 1937) och en rad ledande höga militärer dömdes till döden för landsförrädisk verksamhet och föregivet samarbete med Tyskland.
Politruk-systemet
Politiska kommissarier, populärt kallade Politruker, introducerades i RA av
Leo Trotskij som försökte lösa problemet med tsartidens officerare som skulle skolas om till RA-officerare genom att tilldela var och en av dem en egen
ryggsäck (= kontrollant). De politiska kommissarierna var inte unika inom armen och flottan, utan man hittade dem överallt, även i teaterledningarna och i symfoniorkestrarna.
En sådan dubbelkommandostruktur in en militärorganisation blev kontraproduktiv och påverkade RA:s effektivitet menligt i de krig som armén deltog i.
Konflikten med Japan 1938-1939
Under 1938 blev läget mellan Sovjetunionen och Japan spänt vilket ledde till gränsstrider vid sjön Chasan (1938). Året därpå trängde japanerna in i det med Sovjetunionen allierade Mongoliet, varpå Sovjet skickade dit Röda armén och segrade i striderna vid Chalchin-Gol (augusti 1939) där den ryska armén leddes av
Georgij Zjukov.
Ett viktigt bidrag till den sovjetiska segern var underrättelseverksamhet av Richard Sorge, en tysk journalist som var
marxist och
GRU-spion i Japan och kunde förvarna Röda Armén om planerat anfall till följd av att kommissarien för statssäkerhet i Fjäran östern, Genrich Ljusjenko,
hoppade av till Japan och avslöjade tillståndet för de sovjetiska styrkorna i området.
[Jerold och Leona Schecter Sacred Secrets. How Soviet Intelligence Operations Changed American History s.9-11]
I och med
Molotov-Ribbentroppakten hade
Tyskland och
Sovjetunionen delat upp
Polen i två intressesfärer innan andra världskriget började. När således
Wehrmacht 1 september 1939 anföll Polen fick tyskarna militär kontroll över sin andel (49%) av landet och decimerat de polska styrkorna. Den 17 september 1939 gick
Röda armén in i östra Polen och kunde med relativt små förluster inta sin andel (51%) av landet. Gränsen mellan den tyska och sovjetiska delarna överensstämmer i stort med Polens östra gräns idag.
Finska vinterkriget (1939-1940)
Även det
finska vinterkriget var en konsekvens av Molotov-Ribbentrop-paktenar då Sovjetunionen gavs fria händer av Nazityskland att inlemma Finland i sin intressesfär. Kriget började efter att Finland avvisat långtgående krav på eftergifter från sovjetisk sida. För den Röda arméns del blev intåget i Finland inledningsvis en stor katastrof: man hade inte kunnat tänka sig att det militärt underlägsna Finland skulle göra motstånd och den oförberedda Röda armén led svåra förluster innan motståndet slutligt besegrades. Viktiga lärdomar drogs från vinterkriget: bland annat att tunga
stridsvagn med flera torn och lätta stridsvagnar inte höll måttet. Istället satsade man på att utveckla medeltunga vagnar som
T-34:an istället, en stridsvagn som visade sig vara mycket viktig för andra världskrigets utgång.
Röda arméns inmarsch i Bessarabien (1940)
Som en del av
Molotov-Ribbentrop-pakten föll
Bessarabien (då en del av
Rumänien) inom den Sovjetiska intressesfären. I augusti 1940 ockuperades provinsen under krigshot mot Rumänien av Röda armén.
Övertagandet av de baltiska staterna (1940)
Förutom Finland och Bessarabien så fick Sovjetunionen enligt Molotov-Ribbentrop pakten även rätten av Tyskland att överta de Baltiska staterna. Folket i Sovjetunionen trodde att man räddade Estland, Lettland och Litauen undan 'Fascismens klor'. Men egentligen så var ingen av de tre baltländerna under Tyskt inflytande eller fascistiskt styre, påståendena var en del av Stalins propagandakrig. Länderna tillföll Sovjetunionen utan något större militärt besvär och var ockuperat fram tills det kalla krigets slut.
Röda arméns organisation 1941
Infanteriet
Flygvapnet
Pansartrupperna
Marinen
Ubåtsvapnet
Utrustning
Det stora fosterländska kriget (1941-1945)
| Det saknas källhänvisningar i }.
|
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.
|
När
Tyskland anföll Sovjetunionen bestod Röda armén av 5,7 miljoner soldater. 303 divisioner och 22 brigader (4,8 miljoner soldater), varav 166 divisioner och 9 brigader (2,9 miljoner soldater) var placerade i de militärdistrikt som gränsade till Tyskland och Rumänien.
De västallierade inledde i september 1941 leveranser av militär utrustning, förnödenheter och råvaror för att hjälpa RA att hejda den tyska framryckningen. Även om det rörde sig om stora mängder materiel, så var det ändå en liten andel jämfört med den egna produktion i fabrikerna som flyttades långt in i landet.
Till exempel leveranserna av flygplan var 20 500 medan egen produktion var 136 000, dvs en andel på 13%. Likaså importen av stridsvagnar var 13% och av kanoner 3%. Däremot leveranserna av lastbilar och verktygsmaskiner var mer betydande, nästan 70%, och var förutsättning att snabba upp uppbyggnaden av logistikkapaciteten i den sovjetiska krigsmakten och produktionen i krigsindustrin.
Röda arméns utrustning under andra världskriget:
- Officerare
- basvapnet var en Tokarev m/33 automatpistol, kaliber 7,62 mm.
- Infanterivapen
- basvapnet var ett Mosin-Nagant-gevär modellbeteckning m/91-30, kaliber 7,62 mm.
- automatgevär Tokarev m/40, kaliber 7,62 mm, med 10 patroners utbytbart magasin.
- Stridsvagnar:
T-34
- Självgående artilerivagnar:
Katjusja
- SU76-M (76.2mm) (Suka - hynda)
- SU-122 (122mm)
- SU-152 (152mm) (Zvierboy)
- Artilleri:
Slaget om Rostov (1941 och 1942)
Rostovs kapitulation den
28 juli 1942 efter några dagars kamp hade företagits utan tillstånd från
Stalin. Detta tolkades som symptom för dålig stridsmoral och resulterade i krigsrätt och flera avrättningar, samt reformeringen av RA:s strukturer. Politruk- eller kommissarie-systemet, som gick ut på att varje militär chef hade en politisk kommissarie vid sin sida avskaffades. I fortsättningen så begränsades politrukernas uppgifter till att sköta den politiska skolningen av trupperna. Man lyfte också fram duktiga strateger med kunskaper om modern krigföring och avlägsnade gamla veteranerna från inbördeskriget. Man återinförde rangsymboler, epåletter och allehanda medaljer som varit frånvarande i RA sedan revolutionen. Reformen var troligen ett viktigt element inför vändningen av kriget.
T-34 vid slaget om Kursk
Röda armén lärde sig kontinuerligt av tyskarnas taktik och användning av moderna krigsteknologier. Stridsvagnstyrkor och flyg förstärktes och organiserades upp. Radiokommunikation och radiounderrättelse ökade styrkornas effektivitet och byggde på kunskapen om fiendens aktiviteter (brittiska spionnätverket 'Lucy' hade kommit över ULTRA-kryptokoder och förmedlade dessa till RA). Således sommaren 1943 när tyskarna skulle återuppta offensiven (
Operation Zitadelle) möttes de av toppmodernt utrustade och betydligt bättre tränade styrkor under ledning av
Grigorij Zjukov, som var arkitekten för den nya strategin. Zjukov beordrade en serie av våldsamma pansaranfall som forcerade den tyska fronten.
Deltagande styrkor av ofattbar numerär (under Kursk-slagets första fas - tyskarnas offensiv Operation Zitadelle):
- Sovjet: 1 300 000 man, 3 600 stridsvagnar, 20 000 artilleri pjäser och 2 400 flygplan.
- Tyskland: 900 000 man, 2 700 stridsvagnar, 2 000 flygplan.
Förluster:
- Sovjet: 250 000 döda och 600 000 sårade, 1 500 stridsvagnar, 1 000 flygplan
- Tyskland: 100 000 döda och 100 000 sårade eller tillfångatagna, 500 stridsvagnar, 200 flygplan
Segertåget mot Berlin
Minnesmärke från andra världskriget i Riga
Röda armén tillsammans med de
allierade spelade en avgörande roll för segern över
Nazityskland och under kriget mobiliserades mellan 15 och 20 miljoner soldater, av dessa stupade 7-10 miljoner.
Sovjetiska styrkorna delades upp i fronter, räknat norrifrån:
Se även
http://www.worldwar-2.net/timelines/war-in-europe/eastern-europe/eastern-europe-index-1944.htm 
och
http://www.worldwar-2.net/timelines/war-in-europe/eastern-europe/eastern-europe-index-1945.htm
Röda arméns soldater gjorde sig kända för grov
plundring och våldtäkter mot både tysk och annan befolkning (baltiska och östeuropeiska medborgare) i de
befriade och
ockuperade områden. Ett undantag var Nordnorge som befriades utan övergrepp från Röda arméns sida.
Offensiven i Manchuriet (1945)
Som överenskommet med de västallierade så förklarade Sovjetunionen krig mot Japan tre månader efter Tysklands kapitulation. Den
9 augusti 1945 genomfördes den sista sovjetiska offensiven i kriget och Röda armén ockuperade utan problem hela Manchuriet. Denna offensiv är känd som en utav de mest lyckade markoffensiverna och användes som skolboksexempel runt om i världen för officersutbildningar.
Efter andra världskriget och kalla kriget
Warszawa-pakten 1955
Warszawapakten bildades
1955 officiellt som en motvikt till
NATO, och inofficiellt som en stabiliserande faktor. Medlemsländerna var:
Sovjet hade den ledande rollen, och befälhavare rekryterades alltid därifrån:
- Ivan Konev (1955-1960)
- Andriej Gretjko (1960-1967)
- Ivan Jakubowskij (1967-1976)
- Viktor Kulikov (1976-1987)
- Piotr Lusjev (1987-1991)
Sedan 1968 tillämpade man så kallade
Brezjnevdoktrinen som handlade om
begränsad suveränitet för medlemsländerna. Doktrinen kom till för att rättfärdiggöra interventionen mot
Pragvåren.
Den
25 februari 1991 i Budapest kom medlemsländerna överens om att upplösa pakten.
Efter Josef Stalins död
1953 avsatte kommunistpartiet sin hårdföre stalinistiske ledare (
Mátyás Rákosi) och lät den mer liberale
Imre Nagy att ta över.
1955 ersattes Nagy av András Hegedüs som
1956 efterträdes av
Ernő Gerő. Ungefär samtidigt, i
Polen, utsågs icke-stalinisten
Władysław Gomułka till partiledare, vilket också i hela östblocket ingjöt förhoppningar om reformer och nationell
autonomi.
Detta ledde i oktober 1956 till studentdemonstrationer med pro-Gomulka teman och kort därefter när säkerhetspolisen (ÁVH) öppnade eld och dödat hundratals demonstranter, var upproret igång, till vilken den ungerska armén anslöt sig. Inom några dagar deltog eller sympatiserade miljoner ungrare. Nagy bildade en koalitionsregering, sade upp medlemskap i Warszawapakten och bad USA att erkänna Ungern som en neutral stat.
Röda armén, som var stationerad i Ungern ryckte in och den 4 november intogs Budapest. Nagy liksom ca 1 200 andra (enligt en CIA-rapport) avrättades, många ungrare deporterades, och flera hundra tusen revoltdeltagare flydde landet.
se även Ungernrevolten.
Konflikten med Kina (1968-1969)
Krisen i Tjeckoslovakien under Pragvåren 1968
Huvudartikel: Pragvåren
1968 skapade demokrati- och studentrevolter allvarliga spänningar även inom östblocket, framför allt i Tjeckoslovakien och Polen och ledde till utbyte av partiledare. I Tjeckoslovakien gick Alexander Dubček ett steg längre än vad som kunde accepteras av Leonid Brezjnev i Moskva. Med stöd av Brezjnevdoktrinen invaderades Tjeckoslovakien, natten mellan den 20 augusti och 21 augusti 1968, av styrkorna från alla Warszawapaktsländerna utom Rumänien. Mellan 5000 och 7000 stridsvagnar och flera hundra tusen soldater skulle återställa ordningen befriat från 'socialismen med mänskligt ansikte' som var Dubčeks tema för reformarbetet.
Upplösningen kostade 100 döda och 70 000 som omedelbart flydde från landet. Dubček och flera andra ledare blev arresterade och bortförda till Moskva.
Militära rådgivare
Kriget i Afghanistan (1979-1989)
Se
Afghansk-sovjetiska kriget
Källor och referenser
Den Røde Hær
Puna-armeija
Armée rouge
Den røde armé
)
|
Om 
)
){kind=small}
)
)
)
)
