Rökstenen

Rökstenen
Signum	}
Område:	}
Placering:	}
Tillkomsttid:	}
Ristad av	}
inskrifter - runor - stenar

Rökstenen är en av Sveriges mest kända runstenar och även försedd med världens längsta runinskrift, totalt ca 760 tecken.}|},}} }|Sverker Janson och Erik B. Lundberg (red.)}} Med arkeologen Sverige runt }| (1987)}}}|, Tredje upplagan.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| på internet }.}} }| ISBN 91-37-09153-0.}} Rökstenen är belägen vid Röks kyrka i Ödeshögs församling, Ödeshögs kommun, Östergötland.

Stenen är ett block av ljusgrå finkornig granit, ca 382 cm hög (varav 125 cm under marken), 138 cm bred samt mellan 19 och 43 cm tjock. Stenblocket har förmodligen hämtats i närheten.Wessén (1958), s. 13 Alla stenens sidor, även den del som vetter uppåt, är nästan helt täckta med runor. Runorna är i regel av kortkvisttypen. Skiljetecken förekommer endast efter större avdelningar av inskriften, ej mellan ord. Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord, dock med undantag av rad 19.Brate (1917), s. 231-232

Historia

Rökstenen restes sannolikt under första halvan av 800-talet. För detta talar det ålderdomliga språket som är en mycket ålderdomlig form av runsvenskas och som skiljer sig från språket på 1000-talet runstenar. Påståendet att Theoderik dött för nio mansåldrar sedan placerar också runstenen i början av 800-talet. Runristaren har använt ett alfabet med endast 16 tecken vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även för samtiden.

Man vet inte var stenen ursprungligen stod placerad men troligen stod den nära dess nuvarande plats. Röks kyrka byggdes på 1100-talet och intill den byggdes en bod för att förvara tiondet. I dess stenmur murades runstenen in med framsidan utåt. I början av 1600-talet upptäcktes den av riksantikvarien Johannes Bureus som ritade av den och publicerade en teckning av stenen i sin Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta, utgiven 1624. Under 1670-talet var fornforskaren och sekreteraren i Antikvitetsverket Johan Hadorph på platsen och återgav stenen på ett träsnitt i sitt verk Bautil. I Carl Fredric Broocmans beskrivning över Östergötland från 1760-talet står det: 'Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig.'

När den gamla kyrkan revs 1843 tillsammans med tiondeboden upptäcktes att stenen hade runor på alla sidor. Prosten Hedmark ritade av de tidigare okända sidorna och därefter murades stenen in i vapenhuset i den nya kyrkan. 1862 togs dock stenen ut ur väggen på uppmaning av Vitterhetsakademien och restes vid den västra kyrkogårdsmuren. 1933en flyttades stenen till sin nuvarande plats utanför kyrkogård, placerad under ett skyddande tak.Gustavsson (1992), s. 3-4

Texten

Namnet 'Rökstenen' är något av en tautologi: stenen heter så eftersom den hittades i orten Rök, men orten har möjligen fått sitt namn efter stenen. Det är möjligt att stenen på 800-talet restes i vad som var bygdens medelpunkt och att kyrkan 300 år senare byggdes på samma plats.Wessén (1958), s. 12 Det fornnordiska ordet røk betyder ungefär 'stapel' eller 'toppigt föremål'.

Ristningen är jämnt och fint huggen och är uppenbarligen utförd av en yrkesman. Arbetet verkar vara noggrant planerat för att ristningen helt ska utnyttja det utrymme som stenen erbjuder. Under arbetets gång har säkert stenblocket legat på marken och texten har varit ritad eller målad på stenen innan själva ristandet. Språket och stavningen ger intryck av en ristare som har stor vana av att använda skriftspråk. Delar av texten har dessvärre gått förlorade. På baksidans högra kant finns en skada som troligen uppkommit i samband med att den togs ur kyrkoboden 1843. Även på vänstra smalsidan finns det en skada som av vittringen att döma uppkom långt innan kyrkan byggdes.Wessén (1958), s. 14

Rökstenen berättar en säregen och dunkel historia om flera kungar och återger troligen delar av en nordisk mytologi som sedan dess gått förlorad. Sannolikt är skriften avsiktligt dunkel, kanske för att briljera eller visa hur insatt i myter och berättelser ristaren varit. I texten används poetiska ord och vändningar, valrauf ('krigsbyte'), meðr Hraiðgutum ('hos reidgoterna'), hæstR GunnaR ('Gunns häst' eller Sigyns häst) och an urði fiaru ('blev utan liv').

Det finns en rad tolkningar av texten och orsaken till skillnaderna är flera. Större delen av texten är ristad med den yngre runraden som endast hade 16 tecken, däribland två tecken för 'a' (vanligt 'a' och nasalt 'a') och två för 'r' (vanligt 'r' och palatalt 'r'). Samma tecken måste därför användas för flera ljud, 't' kan stå både för 't' och 'd', 'b' kan betyda både 'b' och 'p'. Orden i varje mening skiljs inte åt genom mellanrum utan skrivs istället ihop och därför kan man inte avgöra ifall det uttryck som återkommer flera gånger i texten, 'sakumukmini', ska förstås som sagum ungmænni þat ('jag säger för de unga') eller sagum mogminni þat ('jag säger det folkminnet').Wessén (1958), s. 36

Ristaren har också använt sig av lönnrunor och förskjutningschiffer. Rad 23 är skrivet med ett förskjutningschiffer. Där står airfbfrbnhnfinbantfąnhnu vilket inte betyder något. Om man ersätter varje tecken av det närmast följande blir det istället sakumukminiuaimsiburiniþ. På andra ställen har ristaren använt den äldre runraden med 24 tecken, möjligtvis för att förvirra läsaren. På ovansidan finns tre snedställda kors där korsarmarna har olika antal streck. Dessa lönnrunor (rad 27 och 28) kan tolkas på olika sätt.

Nedan följer den tolkning av den gåtfulla texten som finns angiven på Riksantikvarieämbetets informationsskylt bredvid Rökstenen.

Rad	Modern svenska	Fornsvenska
1	Till minne av Vämod står dessa runor	aft uamuþ stonta runaR þaR
2	Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen	n uarin faþi faþiR aft faikion sunu
3	Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var	sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR
4	som tolv gånger blev tagna som krigsbyte	þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu
5	båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-	baþaR somon o umisum monum þat sakum ona
6
rt huaR fur niu altum on urþi fiaru
7	hos reidgoterna och han dog	miR hraiþkutum auk tu
8	hos dem till följd av sin skuld	miR on ub sakaR
9	Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas	raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR
10	hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på	flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o
11	sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar	kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
12	Det säger jag som det tolfte var Gunns häst	þat sakum tualfta huar histR si ku
13	ser föda på slagfältet, där tjugo konungar	naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua
14	ligger. Det säger jag såsom det trettonde, vilka	þ o likia þat sakum þritaunta huariR t
15	tjugo konungar satt på Själland under fyra	uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia
16	vintrar, med fyra namn, födda	kura uintur at fiakurum nabnum burn
17	åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-	iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su
18	ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-	niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ
19
s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR
20	Nu för de unga säger fullständigt envar (?)... eftersporde (?).	nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra
21	Jag säger de unga det, vem av Ingvalds-	sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld
22
iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli
23	Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling	sakum ukmini uaim si burin ni
24	är född. Vilen är det. Han kunde krossa	þR troki uilin is þat knuo knat
25	en jätte. Vilen är det. Nit.	i iatun uilin is þat
26	Jag säger de unga: Tor	sakum ukmini þur
27	Sibbe viets väktare	sibi uia uari
28	avlade nittioårig (en son)	ul niruþR

Tolkningar

Den 'Tjodrik den dristige' som omtalas på stenen är sannolikt identisk med den gotiske kungen Teoderik den store. År 801 lät Karl den store flytta en stor ryttarstaty av Teoderik från Ravenna till Aachenen, en ryttarstaty där Teoderik har sköld över vänster axel och en lans i den högra. Avsnittet om Tjodrik är skriven på versmåttet fornyrdislag.

Uttrycket 'Gunns häst' kan vara en omskrivning för vargen. Gun var en av valkyriorna som valde ut vilka krigare som skulle dö på slagfältet. Tolkningen av 'Själland' på rad 15 är osäker och kan även översättas som 'sjölunden' eller 'lunden vid Sya', en plats 30 km från Rök. Namnet 'Ingvaldsättlingarna' på rad 21 kan ha något samband med Ingvaldstorp, en by strax söder om Rök.

På rad 26 omnämns guden Tor genom ett komplicerat chiffer. Det finns många berättelser där Tor dödar en jätte. På rad 27 används ett chiffer för texten 'sibi uia uari'. Det kan tolkas som 'Sibbe, viets väktare' och kan ha ett samband med platsen Sibberyd. En alternativ tolkning är 'Sibbe från Vi' och skulle kunna ha ett samband med grannsocknen Väversunda.Gustavsson (1992), s. 24-25

Brates tolkning

Erik Brate, runforskare, publicerade ett flertal skrifter om Östergötlanders runinskrift. 1918 publicerades hans skrift om Rökstenen där han ger följande tolkning:

Efter Vämod stå dessa runor, men Varen, fadern, skrev dem efter sin döde son.

Sägom för folket det minnet, vilka de två krigsbytena voro, som togos så, att två krigsbyten tolv gånger togos på en gång från olika män.

Sägom det som det andra, vem för nio människoåldrar sedan kom till livet bland reidgoterna (det vill säga ostrogoterna) och vidare dog bland dem för sitt övermods skull.

RÃ¥dde Tjodrek,

den käcke hjälten,

krigarens styresman,

över stranden av Reidhavet;

sitter nu rustad

på ridhästen sin,

sköld med rem fästad,

fursten för Märingar.

Sägom det som det tolfte, var Gunns häst ser föda vida på fältet, sålunda att två tiotal konungar ligga därpå. Sägom det som det trettonde, vilka två tiotal konungar sutto på Seland i fyra vintrar med fyra namn, födda åt fyra bröder: Valkar fem, Radulfs söner, Reidulvar fem, Rogulvs söner, Haislar fem, Haruds söner, Gunnmundar fem, Bärns söner.

Må jag nu fullständigt säga minnena, och vilken [ätt han tillhörde?], har jag efterforskat.

Sägom för folket det minnet, åt vilken kämpe han är född som ättling. Vilen är det. För än den ene än den andre (enligt åtskilligas mening) är han en jätte (?). Vilen är det. Sägom för folket det minnet, för vilken av Ingolds-ättlingarne vedergällning skedde genom hustruns offer.

Sägom för folket minnet: Torun (hustruns namn). Bjare på Ön (Visingsö) är den runkunnige.

Brate tolkar lönnrunorna på rad 27 och 28 genom att läsa dem från höger till vänster som 'biari auiuis runimoᚦR', att Bjare från Visingsö har ristat runorna.Brate (1917), s. 249

von Friesens tolkning

Otto von Friesen, runforskare och professor i svenska språket publicerade 1920 en monografi om Rökstenen där han ord för ord gick igenom texten och presenterade en tolkning. Raderna 1 och 2 är en minnesinskrift medan resten av texten består av 16 delar eller flockar. von Friesen menade att stenen var rest av Varin för att uppmana andra att ta hämnd på hans son Vämod som stupat i strid mot de tjugo kungarna.

1. Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varin, fadern, ristade dem efter åt döden hemfallen son
   1. Jag säger den unge mannen, vilka de tvenne stridsbyten voro som tolv gånger togs som byte, båda på en gång från man efter annan.
   2. Jag säger (honom) för det andra detta, vem det var som för nio släktled sedan (= i den grå forntiden) steg upp på stranden med sina reidgoter och dog med dem där till följd därav.
   3. Tjudrik vågsam, vikingakungen, en gång rådde å Reidhavsstranden; nu sitter på gotisk gångare rustad, hjältars förste, med remfäst sköld.
   4. Sibbe helgedomens väktare avlade nittio år gammal.
   5. Jag säger den unge mannen, vem av Ingevalds- (eller Ingvilds-) ättlingarna som blev hämnad tack vare en hustrus offer (till makterna).
   6. Jag säger den unge mannen, åt vem det är som en ättling vart född.
   7. För (att hämnas) en ung hjälte (är han född).
   8. (Att) detta (skall ske) är (nu) på nytt önskan.
   9. Han visste att slå en jätte.
   10. (Att) detta (skall ske) är (nu) på nytt önskan.
   11. Må gagn härur spira.
   12. Detta säger jag som det tolfte, hur stridsjungfruns häst skall finna föda på slagfältet, där tjugo (sjö)konungar (skola) ligga fallna.
   13. Detta säger jag som det trettonde, vilka de tjugo sjökonungar voro som bodde på Själland i fyra år, kända under fyra namn, söner till fyra bröder.
   14. Det var Valke och hans fyra bröder, söner till Radulf; Hreidulf och hans fyra bröder, söner till Rugulf; Haisl och hans fyra bröder, söner till Hord, samt Kynmund och hans fyra bröder, söner till Björn (Bern).
   15. Nu fostrar jag en ung son; må han (om han en gång står) ensam (det vill säga om jag gått bort) behjärta, vem det är som (=att jag, hans far) tarvar gottgörelse (för förlusten av utmärkt son, Vämod).
   16. Jag säger den unge mannen: var dristig.

von Friesen tolkade inte þiaurikR som Theoderik den store utan som namnet på en hövdings över ett folkslag, hreidgoterna, på Östersjön södra kust mellan floderna Weichsel och Njemen som någon gång gjorde gjorde ett anfall mot en bygd, sannolikt Östergötland. Reidgotaland är Östpreussen, där goterna fanns kvar fram till 600-talet. Uttrycket 'för nio släktled sedan' ska inte tolkas bokstavligt utan betyder att något hände för mycket länge sedan.

Baksidans text om de 20 kungarna menar han är omgivna av rader med 24 runor och 24 var ett magiskt tal. Genom detta har de 20 kungarna hamnat i ristarens våld och kan inte undkomma den hämnd som väntar dem. Enligt von Friesen har Vämod stupat i strid mot dessa kungar och det var nu Varins ansvar att utkräva hämnd. Rad 26 översätts enligt von Friesen inte som det oförståeliga 'Jag säger de unga: Tor' utan som en uppmaning att visa dristighet, att tordas, vid utkrävandet av hämnden.

Rökstenens lönnrunor ska läsas från vänster till höger och varje enskild lönnruna medsols; runinskriften på rad 27 och 28 blir då sibiuiauari ulniruþR, eller översatt till modern svenska: 'Sibbe helgedomens väktare avlade nitto år gammal'.von Friesen (1920), s. 18-19

von Friesen har också delat upp texten i 16 delar eller flockar och även 16 var ett magiskt tal. Olle Häger och Hans Villius kritiserar von Friesens tolkning på flera punkter. Uppdelningen i 16 flockar är godtycklig, exempelvis består den sjunde flocken av ett enda ord, trąki. För att få ihop rader med 24 runor har von Friesen räknat raderna på ett mycket speciellt sätt. Att Varin skulle ha ristat stenen för att uppmana andra att hämnas dennes döde son är endast spekulation.Häger och Villius (1976), s. 63-65

Wesséns tolkning

Språkhistorikern Elias Wessén gav 1958 ut sin Runstenen vid Röks kyrka och den text som Riksantikvarieämbetet skyltar med vid Rökstenen i dag följer i stort sett Wesséns tolkning av texten.

Enligt denne är syftet med stenen att Varin velat hedra sin sons minne genom att på dennes vård påminna om för samtiden kända hjältesagor. Ingenting i texten tyder på att sonen skulle ha dödats i strid eller att stenens syfte var att utkräva hämnd.

Wessén menar att von Friesens tolkning är fel på flera punkter, 'Den bygger emellertid på flera antaganden, som icke kan vara riktiga'. Wessén menar att textens 'Tjodrik' är en hänvisning till just Theoderik den store, bland annat därför att ordet 'reidgoter' tveklöst används i forngermansknana diktning som en poetisk beteckning för ostrogoter. Han menar att det som för von Friesens är bevis för andra måste uppfattas som raka motsatsen, och att von Friesen samtidigt antar att ristningen är välplanerad men samtidigt dåligt planerad.Wessén (1958), s. 60-62

Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varin skrev (dem), fadern, efter den döde sonen.

Jag säger det folkminnet, vilka de två stridsbytena voro, som tolv gånger togos som stridsbyte, båda på en gång från ömse män.

Det säger jag som det andra, vem som för nio åldrar (släktled) sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingars främste.

Det säger jag som det tolfte, var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligga.

Det säger jag som det trettonde, vilka tjugo konungar sutto på Själland under fyra vintrar (fyra år) med fyra namn, söner av fyra bröder.

Fem (med namnet) Valke, Rådulvs söner, fem Reidulv, Rugulvs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund (eller Kynmund), Björns söner.

Nu säger jag minnena fullständigt. Någon... det som han har eftersport.

Jag säger det folkminnet, vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger ett folkminne, åt vem en frände (ättling?) är född, åt en ung kämpe. Vilen är det (?). Han kunde slå en jätte. Vilen är det (?).

Jag säger ett folkminne: Tor.

Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år gammal.

Häger och Villius tolkning

Journalisterna Olle Häger och Hans Villius menar att texten ska läsas med början på framsidan, fortsätter med höger sida, baksidan, västersida och slutligen ovansidan. Läsaren läser texten genom att vandra motsols kring stenen och avslutar med de tre lönnrunorna. Texten kommer då att avslutas med:

Jag säger ett folkminne, för vem en ättling är född - för vilken kämpe. För Vilen är det.

Han kunde slå en jätte. För Vilen är det.

Niter avlade han nittio år gammal.

Jag säger ett folkminne: Tor.

Sibbe, helgedomens väktare, ristade.

Genom denna tolkning får man en lösning på hur det annars obegripliga 'Nit' ska förstås, som ett personnamn.Häger och Villius (1976), s. 74-76

Ohlmarks tolkning

Historikern Åke Ohlmarks gör flera tolkningar som andra uttolkare inte gjort. Det två stridsbyten som omnämns i den första avdelningen menar han är en anspelning på Völsungasagan och de två klenoderna ringen Andvaranaut och svärdet Gram som gick igenom 12 led. Klenoderna smiddes i historiens gryning av Volund, stals från denne av kung Nidud men klenoderna stals tillbaka av Volunds son Vittka. Vittka förvandlades till gäddan Andvare som sedan vaktade klenoderna i en fors tills han tvingades överlämna den till Loke, som gav dem till Oden som i sin tur tvingades överlämna ringen i böter till Hreidmar. Denne mördades för ringens skull av sin son Fafner som i sin tur dödades med klenodsvärdet av Sigurd Fafnesbane. Sigurd mördades i sin tur av sin svåger Gunnar som i sin tur mördades av Atle. Atle mördades med svärdet av sin maka Gudrun vars söner Sörle och Hamder ärvde klenoderna. De förlorade dem till den amilska goterkungen Armanarik som dock dog av de sår han tillfogats av svärdet. Dennes brorsons sonsonson var Theoderik den store.Ohlmarks (1979), s. 225

Theoderik återkommer i den andra avdelningen. Thurmuti har tidigare tolkats som djärv eller modig men Ohlmarks hävdar att det är fel. Modr betyder trött och betyder alltså att Theoderik var 'trött på Tor', det vill säga att han övergått till kristendomen, det brott han påstås ha gjort sig skyldig till. Den kung som sitter rustad till häst är inte Theoderik utan dennes fiende Klodvig, kung över merovingerna.Ohlmarks (1979), s. 225-226

Den häst som nämns i den tredje avdelningen är inte valkyrian Gunnsss varg som hon rider på eftersom valkyrior inte rider på vargar. Det ska istället förstås som att det är Loke hustru Sigyn som rider på en varg. Tuakian tolkar Ohlmarks som sjön Tåkern och det är där som de 4 x 5 vikingahövdingarna stupat när de deltagit i en krigisk expedition mot Östergötland. Denna expedition kan inte ha varit något annat än det sägenomsusade Bråvalla slag.Ohlmarks (1979), s. 226-228

Den hustru som omnämns i den femte avdelningen tolkar Ohlmarks som en stormanshustru från Ingvaldsgården som har begått det oerhörda i att ta emot det kristna dopet. Enligt dåtida rättsuppfattning var kvinnan ansvarsfri och straffet för detta avfall har istället drabbat hennes make, möjligen identisk med den Vamod som nämns i första avdelningen och över vars minne stenen har rests.Ohlmarks (1979), s. 228-229

Den avslutande uppmaningen ska förstås som en uppmaning för det uppväxande släktet att hålla sig borta från den nya förkunnelsen, kristendomen. Ohlmarks placerar resningen av stenen till 820-talet och menar att missionären Ansgar måste ha passerat genom Östergötland 829. Under genomresan ska han ha utdelat dopet till en stormannahustru, vilket fått till följd att hennes make avrättats som en samhällelig skyddsåtgärd.Ohlmarks (1979), s. 229-230

Efter Vamod stånda runorna. Men Varin målade dem, fadern för dödsvigd son. Sägom ungfolket vilka de två valrov (stridsbyten) var, som tolv gånger togs som valrov, båda tillsammans, från olika män (från man till man). Sägom för det andra, vem som för nio generationer sedan vart beträngd på ebbstranden (fjaran) bland hreidgoterna och dog bland dem för brotts skull.

Härskade Teoderik, den 'tor-mode', flottkämpars konung, över Hreidhavets strand. Sitter nu rustad på goterspringarn sin, med skölden i rem, merovingernas konung.

Det sägom för det tolfte, var Sigyns häst äter (as) i Tuakian, där två tiotal konungar ligga. Det sägom vi för det trettonde vilka tjugo konungar sutto på Sjolund (Själland) i fyra vintrar med fyra namn, födda av bröder fyra: Valkar fem, Rådulfs söner; Hreidulfar fem, Rugulfs söner; Haislar fem, Haruds söner; Gunnmundar fem, Björns söner. Nu en ung man jag mig fostrar. Han ensam betänke vem gottgörelse tarvar.

Sägom ungfolket åt vilken kämpe en sön är född. Vilin (Ville = Tor) är det. Nedslå kunde han jätten. Vilin är det. Gagn spire upp härav!

Sägom ungfolket vem av Ingvaldingarna (Ingvaldsättlingarna) som vart gäldad (fick med livet umgälla) sin hustrus husl (kristdop).

Sägom ungfolket: Tor!

Externa länkar

• Rökstenen
• RAÄ:s sida om rökstenen
• Troels Brandt: Rökstenen, Riddles and answers
• Tecknade bilder av stenen: Första sidan Andra sidan Tredje sidan Fjärde sidan Antiqvarisk tidskrift, Femte delen

Se även

• Lista över Östergötlands runinskrifter

Referenser

Litteratur

• }|Erik Brate,}} }|} (red.)}} Rökstenen. Granskad och tolkad av Erik Brate. Särtryck ur Östergötlands runinskrifter }| (1917)}}}|, }.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| pÃ¥ internet }.}} }| .}}
• }|Otto von Friesen,}} }|} (red.)}} Rökstenen. Runstenen vid Röks kyrka Lysings härad Östergötland }| (1920)}}}|, }.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| pÃ¥ internet }.}} }| .}}
• }|Helmer Gustavson,}} }|} (red.)}} Svenska kulturminnen 23: Rökstenen }| (1992)}}}|, }.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| pÃ¥ internet }.}} }| ISBN 91-7192-822-7.}}
• }|Olle Häger och Hans Villius,}} }|} (red.)}} Rök - gÃ¥tornas sten }| (1976)}}}|, }.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| pÃ¥ internet }.}} }| ISBN 91-522-1494-X.}}
• }|Ã…ke Ohlmarks,}} }|} (red.)}} VÃ¥rt nordiska arv. FrÃ¥n 10.000 f.Kr. till medeltidens början }| (1979)}}}|, }.}} }| Översättning: }.}} }| Stockholm: }.}} }| sid. }.}} }| uppslagsord: }.}} }| pÃ¥ internet }.}} }| .}}

Källor