Salt

För andra betydelser av salt se koksalt eller salt (olika betydelser).

Inom kemin är salt jonbundna kemiska föreningar som bestÃ¥r av positivt laddade katjoner och negativt laddade anjoner sammansatta sÃ¥ att nettoladdningen blir neutral, dvs noll. Exempel är natriumklorid NaCl (koksalt) som bestÃ¥r av katjonen Na⁺ och anjonen Cl^- och kalciumfluorid CaF₂ som bestÃ¥r av katjonen Ca²⁺ och anjonen F^-. I det senare fallet krävs tvÃ¥ fluoridjoner per kalciumjon för att nettoladdningen skall bli noll. Jonerna kan:

• bestÃ¥ av enstaka atomer som fluoridjonen F^- eller flera atomer som sulfatjonen SO₄^2-
• vara oorganiska som natriumjonen Na⁺ och kloridjonen Cl^- eller organiska som acetatjonen CH₃-COO^-

Lösningar av salt i vatten kallas elektrolyter. Elektrolyter såväl som smälta salter leder elektricitet. Zwitterjoner är salter som i en och samma kovalent bundna molekyl innehåller både ett katjoniskt och anjoniskt center. Exempel är aminosyror och proteiner.

Bildning

Salt kan bildas på följande olika vis:

• Reaktion mellan en bas och en syra; till exempel NH₃ + HCl → NH₄Cl
• Reaktion mellan en metall och en syra; till exempel Mg + H₂SO₄ → MgSO₄ + H₂
• Reaktion mellan tvÃ¥ olika salter genom att jonerna kombineras pÃ¥ nytt sätt och att ett av salterna har lÃ¥g löslighet och därmed kristalliserar.
• Reaktion mellan en syra och och en metalloxid.

Historik

Historiskt har definitionen på salt varierat under kemins utvecklingsskeden. För mycket länge sedan tolkades salt av alkemisterna som alla fasta och oförbrännliga ämnen. Senare började man beteckna salt som kemiska föreningar med snarlika egenskaper som koksalt. Under 1700-talet definierades salter som dess förmåga att lösa sig i vatten, närmare bestämt ett salt är en kropp med förmågan att lösa sig i mindre än 500 delar vatten. I slutet på 1700-talet började de mer moderna definitionerna ta form, och man började skilja mellan syror, alkalier och medelsalter. Visserligen tolkades saltet till en början som en förening mellan två oxider, men undersökningar visade att ex. vätecyanid och saltsyra inte innehöll syre, och vid inverkan med oxider skapas både vatten och salter. 1810 framlades teorin att saltsyrade salter eller så kallade klorider inte innehåller syre utan är föreningar mellan grundämnet klor (Cl) och metaller. Svensken Berzeliuserer framförde 1820 åsikten att salter har olika föreningar samt indelade salter i amfidsalter och haloidsalter. Den tidigare är en förening som kan antingen bestå av två oxid, så kallade syresalter, eller av två sulfider eller så kallade svavelsalter. Haloidsalter är en förening av metallt och en saltbildare. Lite senare framlades den allmänt vedertagna definitionen att salter är föreningar där väte (H) i en syra är ersatt med någon annan positiv jon, ofta en metalljon.

Som elektrolyt i en lösning brukar salt betraktas som dissocierat i positiva katjoner samt negativa, av syraradikalen bildade, sÃ¥ kallade anjoner. SÃ¥ledes är till exempel kalciumsulfat dissocierat i en kalciumjon (Ca⁺²) och en sulfatjon (SO₄^-2):

$CaSO\_4\; \backslash rightarrow\; Ca^\{+2\}\; +\; SO\_4^\{-2\}.$

Typer av salter

• klorider – saltsyrans salter
• sulfater – svavelsyrans salter
• nitrater – salpetersyrans salter
• karbonater – kolsyrans salter