Satellit
Satelliitti
Satellite artificiel
Kunstig satellitt
- Denna artikel handlar om konstgjorda kroppar i bana kring en himlakropp. Se också satellit (olika betydelser).
En satellit är ett mindre objekt som roterar runt ett annat, större objekt. För att detta ska fungera måste det roterande objektet påverkas av en centripetalkraft. För satelliter som roterar kring jorden är denna kraft gravitationskraften. Dessutom får det inte finnas något luftmotstånd eftersom det skulle leda till att satellitens hastighet minskade.
Man skiljer på naturliga och tillverkade satelliter. Månen är ett exempel på en naturlig satellit. Jorden själv kan också betraktas som en satellit till Solen. Tillverkade satelliter är av människan placerade i omloppsbana kring Jorden eller annan himlakropp.
En geostationär satellit är en satellit som är placerad i en bana (på ca 36 000 km höjd) så att den följer jordrotationenen och därmed ständigt befinner sig över en viss plats på jordytan. Detta är fördelaktigt för de flesta kommunikationssatelliter därigenom att antennen vid motstationen på jorden, jordstation, kan vara fast inriktad.
En polär satellit går i en bana som passerar de båda polerna. Denna bana är oftast mycket lägre än den geostationära, och används ofta av jordresurssatelliter som utför fjärranalys. En nackdel med icke-stationära satelliter är att jordstationens antenn ständig måste ändra inställning för att kunna 'peka' på en satellit, som snabbt ändrar sin position. Denna inriktning måste hållas på någon grad när, eller rentav delar av en grad, vilket innebär en teknisk utmaning. Vidare försvinner sådana satelliter under horisonten efter kort tid, varvid man tappar kommunikationen. Om man ska kunna hålla kontinuerlig förbindelse, måste man ha ett pärlband av satelliter, som avlöser varandra, så att åtminstone någon av de satelliter, som ingår i systemet ligger över horisonten. Att få växlingen mellan olika satelliter som avlöser varandra att fungera friktionsfritt, är ytterligare en teknisk utmaning.
Nu behöver man inte nödvändigtvis ha oavbruten förbindelse med en jordresurssatellit. En sådan kan samla in data och lagra dessa när den befinner sig 'på baksidan' av jorden, för att sen på kommando från jorden snabbt tömmas på insamlade data under den korta tid den är synlig ovanför horisonten. En nackdel med detta är att man inte får ögonblicksinformation om det som avspanas, men i många fall kan man finna sig i en viss fördröjning, när man tömmer satelliten på dess 'gamla' data.
Det är viktigt att inse att det bara finns en enda, unik bana, som kan hysa geosynkrona satelliter, och denna enda bana mÃ¥ste ligga i ekvatorsplanet. OmrÃ¥dena närmast polerna ligger i radioskugga frÃ¥n den geostationära banan och blir 'vita fläckar' i täckningsomrÃ¥det frÃ¥n geostationära satelliter. Om man ska kunna ha kommunikation mellan godtyckliga omrÃ¥den utanför de vita fläckarna, d v s med vid ej alltför höga latituder, krävs minst 3 satelliter i systemet. Eftersom man vid radiofrekvensförvaltning inte kan tillÃ¥ta att en och samma frekvens Ã¥teranvänds av satelliter som ligger närmare varandra än ca 6° i den geostationära banan, sÃ¥ ryms det inte mer än ca 40 världsomfattande geostationära system pÃ¥ delad frekvens. Tillkommer att vissa positioner i banan är mer Ã¥trÃ¥värda än andra – de stora världshaven är ju glest befolkade med modesta behov av satellitkommunikation – varför det blir trängsel kring satellitpositionert avsedda för de mer befolkade delarna av världen.
