Semitiska språk

Semitiska språk är en grupp språk som talas av cirka 300 miljoner människor i stora delar av Mellanöstern, Nordafrika och Östafrika. De utgör den nordöstra grenen av de afroasiatiska språken, och den enda grenen av dessa som talas i Asien.

Det semitiska språk som idag har flest talare är arabiskan, följt av amhariskann, hebreiska och tigrinja. Semitiska språk var bland de första som fick skriftspråkn. Akkadiska finns i skrift från mitten av 2000-talet fvt.

Termen 'semitisk' för dessa språk, efter Noas son Sem, är inte helt lyckad, men är ändå standard.

Historia

Ursprung

Den semitiska språkfamiljen är en medlem av den större afroasiatiska språkfamiljen, vars övriga fem eller fler grenar alla hör hemma i Afrika. Till stor del av denna anledning tros i allmänhet förfäderna till dem som talade protosemitiska ha kommit till Mellanöstern från Afrika omkring det sena neolitikumclass="external" rel="nofollow" target="_blank">[1 , fastän andra forskare hävdar att de afroasiatiska språken har sitt ursprung i Mellanöstern och att den semitiska grenen var den enda som blev kvar där.http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/306/5702/1680c]

Protosemitiskan anses hur som helst ha nått Arabiska halvön ungefär vid 3000-talet fvt. Därifrån spreds semitiska dotterspråk. När de skriftliga källorna först uppträder i mitten av 2000-talet fvt anlände de semitisktalande akkaderna och amoriterna i Mesopotamien från öknarna i väster, och fanns troligen redan på orter som Ebla i Syrien.

1000-talet fvt

I början av 1000-talet fvt dominerade östsemitiska språk i Mesopotamien, medan västsemitiska språk troligen talades från Syrien till Yemen, även om fornsydarabiska av de flesta anses vara sydsemitiskt och det finns få data. Akkadiska hade blivit det dominerande skriftspråket i Bördiga halvmånen, och skrevs med kilskriftna som hade övertagits från sumerer, medan den sparsamt belagda eblaitiskan försvann med staden Ebla, och amoritiskan endast är belagd i egennamn.

För 1000-talet finns något mer data tillgängligt, tack vare spridningen av alfabetet, som först uppfanns för semitiska språk. Protokanaaneiska texter från omkring 1500 fvt är de första obestridda beläggen av ett västsemitiskt språk. Dessa följs av de mycket mer omfångsrika ugaritiska skrivtavlorna från norra Syrien från omkring 1300 fvt. Akkadiskan fortsatte att blomstra, och uppdelades i babylonska och assyriska dialekter.

0000-talet fvt

Under 0000-talet fvt spreds alfabetet mycket längre och ger oss en bild av inte bara kanaaneiskann, utan också arameiska, fornsydarabiskan och tidig ge'ezb. Under denna period tycks kasusöjningen, som fortfarande var livskraftig i ugaritiskan, ha börjat försvinna i nordvästsemitiska språk. Feniciska kolonier spred deras kanaaneiska språk över en stor del av Medelhavsområdet, och dess nära släkting hebreiskann blev viktigt som religiöst skriftspråk. Arameiska blev dock lingua franca i Bördiga halvmånen, och drev undan akkadiska, hebreiska, feniciska och flera andra språk (hebreiskan användes dock fortsatt som liturgiskt språks), och utvecklade en omfattande litteratur. Ge'ez-texter med början under denna tid ger de första direkta beläggen för Etiopien semitiska språk.

Efter vår tideräkning

Syriska blev ett viktigt skriftspråk inom tidig kristendom under 200- till 400-talen.

När islam framträdde blev det ett hårt slag mot arameiskans vidare spridning, då de arabiska erövringarna gjorde ett annat semitiskt språk, arabiskan, till officiellt språk i ett imperium som sträckte sig från Spanien till Centralasien.

Nutida situation

Arabiska talas idag som modersmål av majoritetsbefolkningar från Mauretanien till Oman och från Irak till Sudan. Som koranens språk och ett lingua franca studeras det i stora delar av den muslimska världen. Dess talade form har splittrats i ett antal dialekter, av vilka vissa inte är ömsesidigt förståeliga. De förenas av ett gemensamt skriftspråk.

Trots arabiskans dominans i Mellanöstern finns fortfarande andra semitiska språk där. Hebreiskan, som länge var utdöd förutom inom judisk liturgi, återupplivades vid slutet av 1800-talet av den judiske språkforskaren Eliezer Ben-Yehuda, och har blivit huvudspråket i Israel. Flera små etniska grupper, särskilt assyrier, talar fortfarande arameiska i bergen i norra Irak, östra Turkiet, nordvästra Iran och Syrien. En avkomling till fornarameiska, syriska, används som liturgiskt språk av många irakiska kristna. I Yemen och Oman talas 'moderna sydarabiska språk' såsom soqotri av några få stammar. Dessa språk skiljer sig mycket både från arabiska och från språken i de gamla sydarabiska inskrifterna.

Etiopien och Eritrea har ett betydande antal semitiska språk, av vilka amhariska och tigrinja i Etiopien samt tigre och tigrinja i Eritrea är de mest talade. Amhariska och tigrinja är officiella språksprspr i Etiopien respektive Eritrea. Tigre, som talas i norra och centrala Eritrea samt delar av östra Sudan, har över en miljon talare. Ett antal gurageåk finns i bergstrakterna i centrala södra Etiopien. Harari talas endast i staden Harar. Geez är fortfarande liturgiskt språk för kristna i Etiopien och Eritrea.

Grammatik

De semitiska språken har ett antal gemensamma grammatiska drag.

Ordföljd

Den rekonstruerade grundläggande ordföljden i protosemitiskan är verb subjekt objekt (VSO) och substantiv — adjektiv. I klassisk och modern standardarabiska är detta fortfarande den dominerande ordningen: ra'ā muħammadun farīdan. (Muhammad såg Farid.) I de flesta moderna semitiska språk har dock VSO-ordföljden lämnat plats åt typologiskt vanligare följder (till exempel SVO). Detta har skett i många moderna arabiska dialekter och i hebreiska. Moderna etiopiska semitiska språk har ordföljden SOV och adjektiv — substantiv, troligen på grund av kushitiskt inflytande. Det äldsta belagda etiopiska semitiska språket, geez, hade dock ordföljden VSO och substantiv - adjektivhttp://books.google.com/books%3Fq%3Dgeez%2B%2522word%2Border%2522%2Bverb%26lr%3D&sig=7UeMpU-Fgts4OE_uQWgRsbmKlVs" class="external" rel="nofollow" target="_blank">[1] .

Kasus hos substantiv och adjektiv

Det protosemitiska trekasussystemet (nominativ, ackusativ och genitiv) med skiljaktiga vokaländelser (-u, -a -i), som är fullt bevarat i koranarabiska, akkadiska och ugaritiska, har försvunnit överallt i talade semitiska språk, fastän moden standardarabiska behåller sådana kasusändelser i litterära och massmediala sammanhang. En ackusativändelse -n har bevarats i etiopisk semitiska. Dessutom hade semitiska substantiv och adjektiv kategorin status, där obestämd status uttrycks med nunation.

Numerus hos substantiv

Semitiska språk hade ursprungligen tre grammatiska numerus: singular, dualis och plural. Dualis används fortfarande i nutida arabiska dialekter och i maltesiskan.

Verbaspekt och tempus

Verbets aspektsystem skiljer sig avsevärt mellan väst- och östsemitiska; akkadiskan har bevarat ett antal drag som allmänt hänförs till afroasiatiskan, såsom att imperfekt uttrycks genom geminering, medan en stativform, som fortfarande användes i akkadiskan, blev ett nytt perfekt i västsemitiskan. Protovästsemitiska behöll två huvudsakliga verbaspekter: perfekt för avslutad handling (med pronominala suffix) och imperfekt för oavslutad handling (med pronominala prefix och suffix).

Morfologi: trebokstavsrötter

Alla semitiska språk uppvisar ett unikt mönster av stammar som består av konsonantrötter som normalt består av tre konsonanter. Från dessa rötter bildas substantiv, adjektiv och verb med hjälp av prefix, suffix eller infix.

Exempelvis ger roten K-T-B, 'skriva', på arabiska:

kataba كتب betyder 'han skrev'

kutiba كتب betyder 'det skrevs' maskulinum

kutibat كتبت betyder 'det skrevs' femininum

kitāb كتاب betyder 'bok'

kutub كتب betyder 'böcker'

kutayyib كتيب betyder 'häfte' diminutiv

kitāba كتابة betyder 'skrift'

kātib كاتب betyder 'författare' maskulinum

kātiba كاتبة betyder 'författare' femininum

kuttāb كتاب betyder 'författare' plural

kataba كتبة betyder 'författare' plural

maktab مكتب betyder 'skrivbord/kontor'

maktaba مكتبة betyder 'bibliotek'

maktūb مكتوب betyder 'skriven'

Semitiska språk i storleksordning

Totalt talas semitiska språk av ca 270 miljoner människor.

• Arabiska (263 miljoner talare)
  • Maltesiska (330 000 talare)
• Arameiska (17,5 miljoner)
  • Turabdinska (ca 1,5 miljoner)
  • Urmiska
• Amhariska (15 miljoner talare)
• Hebreiska (6 miljoner talare)
• Tigrinska (4 miljoner talare)
• Guragespråk - (700 000 talare i Etiopien)
• Tigre - (200 000 talare i Eritrea)
• Harari - (15 000 talare i Etiopien)
• Sydarabiska språk
  • Mehri, jibbali och soqotri (tillsammans ca 50000 talare)
• Utdöda semitiska språk
  • T.ex. akkadiska (forntida assyriska och babyloniska), eblaitiska, amoritiska, ugaritiska, feniciska (forna Libanon) och sabeiska.
• Forntida semitiska språk (som övergått till en annan språkgrupp)
  • Arameiska (idag nyarameiska), syrianska/arameer, assyriska/assyrier, babylonier-kaldeer/kaldeiska. Kallas på det egna språket soreth.
  • Kanaaneiska (idag palestinska dialekten av arabiska (även sydväst-syrisk)),
  • Geez (idag tigrinska) samt
  • gammalarabiska som fortfarande används som talspråk.

Källor

• Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia .