Sirendjur

Sirendjur eller sjökor (Sirenia) är en ordning av 'sälstora' däggdjuren (närstående elefantdjur) anpassade för ett liv i vatten, med fyra nulevande arter. De saknar förmåga att vistas på land. I motsats till valar förekommer sirendjur alltid i kustlinjens närhet eller i angränsade floder.

Utseende

Yttre kännetecken

Sirendjur har cylindrisk kropp. De idag levande arterna nÃ¥r en kroppslängd av 2,5 meter. Vikten varierar mellan 250 och 1 500 kilogram. Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) som blev utrotad under 1800-talet nÃ¥dde en längd av 7,5 meter. De främre extremiteterna är omformade till fenornasnas och bakre extremiteter saknas. Det finns inte nÃ¥gon fena pÃ¥ djurens rygg som hos flera valar. Svansen är ombildad till en horisontellt ställd fena. En muskel (Musculus panniculus carnosus) som ligger i vävnaden mellan huden och köttet är ansvarig för stjärtfenans rörelser. Stjärtfenans form är ett viktigt kännetecken för att skilja de idag levande familjerna frÃ¥n varandra. Dugonger stjärtfena liknar en halvmÃ¥ne och manaternas är cirkelformad eller oval.

Nosen är tydligt avgränsad från resten av huvudet. Runt nosen finns hårda morrhår. Näsborrarna, som ligger på nosens ovansida, kan slutas. Ytteröra saknas. Hjärnan är med en vikt av 250 till 350 gram en av de minsta bland däggdjuren.

Huden saknar nästan helt hår. Hos de nu levande arterna, som förekommer i tropiska områden, är överhuden tunnare än underhuden. Däremot hade Stellers sjöko en överhud som var upp till 7,5 cm tjock, vilket gynnade djurets liv i arktisnka havsområden. Embryo av sirendjur har fullt utvecklad päls, och även hos nyfödda individer finns tydligt mer hår.

Skelettets uppbyggnad och tänder

Liksom valara undergick sirendjurn i sin utvecklingshistoria en tydlig Pachyostose, det vill säga en ökning av benens tjocklek och benvävnadens täthet. Skelettet och även hela djuret blev tyngre och lyftkraftenen i vattnet minskade. Å andra sidan minskade benens flexibilitet och risken för benbrott ökade.

Antalet ryggkotor är beroende på arten. Till exempel är manater (tillsammans med arten Choloepus hoffmanni, som tillhör sengångarna) de enda däggdjuren med sex halskotor. Bäcken finns bara rudimentärt och står genom ett ledband i förbindelse med ryggraden. I den fenliknande svansen finns 22 till 29 kotor.

Även beträffande tänder finns skillnader mellan de olika arterna. Hos manater finns nästan inga framtänder. Hanar av dugonger har en kort stöttand. Hörntänder saknas hos alla idag levande arter. Den främre delen av gommen är utrustade med hornartade plattor och även tungan är fastare än hos andra däggdjur.

Utbredning

Levnadsområdena av de olika idag levande arter övertäcker sig inte och har ibland särskild stort avstånd från varandra. Så förkommer den enda arten i familjen dugonger i kustregioner av Indiska oceanen och Röda havet. Av manater finns tre arter som förekommer i Mexikanska golfen från Floridas kust till nordliga kustlinjer av Sydamerika (Lamantin, Trichechus manatus), dessutom i Amazonfloden och angränsade floder (Amazonmanat, Trichechus inunguis) och slutligen i floden Nigers avrinningsområde som ligger mellan Senegal och norra Angola (Senegalmanat, Trichechus senegalensis).

Alla idag levande arterna förekommer i den tropiska klimatzonen, men Stellers sjöko levde i arktiska regioner kring Berings hav.

Levnadssätt

Det är inte så mycket känt om sjökornas levnadssätt och sociala beteende. De lever i grupper som betar av vattenväxter, i kustregioner eller floder. Inom dessa grupper förekommer inga sociala bindningar mellan de tillhörande djuren med undantag av relationen mellan ungdjuret och dess mor. Sirendjur har inga särskilda tider för högre aktivitet. Kommunikationen sker med ljud eller genom beröring.

Sjökor rör sig alltid långsamt genom att simma eller driva med vattenströmmen. Vuxna djur kommer efter en till fem minuter till vattenytan för att andas. I undantagsfall stannar de 20 minuter under vattenytan.

Sjökor har utöver människan bara få naturliga fiender. Till dessa räknas större hajar, späckhuggare och i floder krokodiler samt i Sydamerika jaguarer.

Föda

Födan består till största delen av växtdelar. Sjökor äter till exempel sjögräs, alger och andra vattenväxter och i mangroveträsk även blad av träd som de kan nå. Manater behöver dagligen 90 kg föda och de äter därför sex till nio timmar per dag. Manater hittar sin föda huvudsakligen vid vattenytan och dugonger uteslutande på havets botten. Stellers sjöko livnärde sig huvudsakligen av tång.

De är inte helt klarlagd hur mycket animalisk föda de äter. Troligtvis äter de tillsammans med växtdelarna omedvetet en del ryggradslösa djur. Det finns berättelser om djur i fångenskap som med glädje åt fiskar. I Jamaica iakttogs manater som tog fiskar ur fisknät.

Fortplantning

Hos sjökor finns inga särskilda parningstider. Honan parar sig ofta med flera hanar och det förekommer inga strider bland hanarna. Efter 12 till 14 månader föder honan ett ungdjur som direkt efter födelsen simmar till vattenytan. Ungdjuret väger vid denna tidpunkt 10 till 30 kg. Sedan får ungdjuret di i ungefär 18 månader. Efteråt stannar ungdjuret ofta några månader i moderns närhet. Efter 6 till 10 år är unga sjökor könsmogna. Medellivslängden är 40 år för manater och 60 år för dugonger.

Utvecklingshistoria

De äldsta kända fossil av sirendjur som är kända hittades i Ungern. Dessa härstammar från eocen. Det var fyrbenta växtätare som troligen fortfarande rörde sig på land men huvudsakligen levde i vattnet. Deras avkomlingar var spridda över hela världen. Så hittades kvarlevor i Nordamerika, Europa, norra och östra Afrika, Indien, Pakistan och på Java. Under mesozoikum tillbakabildades sjökornas bakre extremiteter. Istället fick de en stjärtfena.

Under miocen och pliocen fanns avsevärt fler arter av sjökor. Troligtvis var de tydliga temperaturförändringarna under pleistocen orsak till flera arters försvinnande.

Systematik

Sjökor och elefantdjur har samma anor. Att dessa djurgrupper är monofyletisk ser man bland annat genom att de saknar svettkörtlar.

Sirendjuren indelas i två familjer:

• dugonger (Dugongidae) omfattar idag en enda levande art, Dugong dugon. För 250 Ã¥r sen fanns ytterligare en art i familjen som blev utrotade av människan, Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas).
• familjen manater (Trichechidae) bestÃ¥r av tre arter. 2005 upptäcktes en 130 cm lÃ¥ng sjöko i Sydamerika som troligtvis tillhör en hittills okänd art. En vetenskaplig inordning i taxonomin finns inte än jämföra Stern, 25 maj 2005 .
  • Trichechus manatus
  • Trichechus inunguis
  • Trichechus senegalensis

Hot och skyddsåtgärder

Alla sjökor jagades i deras levnadsområde av den lokala befolkningen. Det är särskild dokumenterad för indianerna i norra och centrala Amerika. De tog köttet som mat och huden eller andra kroppsdelar för olika ändamål. William Dampier som 1681 seglade genom Mexikanska golfen beskrev den där levande manaten och även hur folket Miskito jagade den. Remsor av huden används bland annat för att fastna rodren vid båten eller som piska. Men denna jakt var ingen fara för arternas bestånd. Däremot dödades Stellers sjöko efter den första iakttagelsen systematisk av säljägare. De sista individerna försvann 1768, bara 27 år efter artens upptäckt av Georg Wilhelm Steller.

Idag listas de fyra levande arterna av IUCN som hotadHomepage IUCN (http://www.redlist.org). Den största faran består numera av sår som djuren får när de blir påkörd av motorfartyg. USA har därför inriktad avgränsade skyddsregioner där trafik med motorfartyg är förbjuden.

En annan fara är föroreningen av vattnet. Sjökor behöver stora mängder växter som bara växer i förhållandevis klara vattenregioner. Särskild i floderna av Sydamerika och Afrika minskas vattnets kvalitet med miljögifter och slam.

Namnet och mytologi

Namnet sirendjur syftar på sirenerna i grekisk mytologi som var en grupp nymfer. Ibland kallas sirendjur för sjökor på grund av att de lever i havet och att deras mjölkkörtlar liknar kornas juver.

Varför sirendjur blev ihopkopplade med sirenerna är inte helt klarlagd. Idag och även i antiken fanns inga sjökor i Medelhavet. De var därför inte kända för grekerna. Däremot fanns redan i Babylonien berättelser om 'fiskmänniskor'.

Den förste som bildade ett sammanhang mellan sjökor och de mytologiska havsvarelser var troligtvis Christofer Columbus som beskrev dessa djur som havsjungfrur. Man antar att han skapade denna jämförelse på grund av att sjökornas ansikte liknar människans ansikte när man tittar rakt mot den. Å andra sidan passar sirendjurens läte inte alls till sirenernas sånger. 1493 nedtecknade Columbus att 'sirenerna' i Karibien var mindre vacker än sirenerna hos Horatius.

Kryptozoologen Bernard Heuvelmans gav 1990 följand förklaring varför sirendjur betraktas som sjöjungfrur:

På grund av att manater har bröstliknande mjölkkörtlar – som sina släktingar elefanterna, och även som människan – och att deras kropp sluter i en fiskliknande stjärt, ansågs de på bägge sidor av Atlanten alltid som fascinerande sjöjungfrur, trots att deras ansikte (i våra ögon) var ful – och därför troddes att de var kannibalisk och sattes i förbindelse med flera elakheter.Bernd Heuvelmans: The Metamorphosis of Unknown Animals into Fabulous Beasts and of Fabulous Beasts into Known Animals, Cryptozoology 9 (1990); 1–12.

Referenser

Källor

• artikel pÃ¥ tyska Wikipedia, 7 mars 2007 , med följande källor:
  • Martin S. Fischer: Sirenia, Seekühe. in: W. Westheide, R. Rieger: Spezielle Zoologie. Teil 2. Wirbel- oder Schädeltiere. Spektrum Akademischer Verlag, München 2004, ISBN 3-8274-0307-3
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimor 1999, ISBN 0-8018-5789-9
  • J. Ripple, D. Perrine: Manatees and Dugongs of the world. Voyagour Press, Stillwater 1999. ISBN 0-89658-528-X
  • Ann Forsten, Phillip M. Youngman: Hydrodamalis gigas. in: Mammalian Species. The American Society of Mammalogists, New York 1982,165 (pdf).
  • Sandra L. Husar: Trichechus senegalensis. in: Mammalian Species. The American Society of Mammalogists, New York 1978,89 (PDF).
  • Sandra L. Husar: Trichechus inunguis. in: Mammalian Species. The American Society of Mammalogists, New York 1977 72 (pdf).
  • Sandra L. Husar: Trichechus manatus. in: Mammalian Species. The American Society of Mammalogists, New York 1978,93 (pdf).
  • Sandra L. Husar: Dugong dugon. in: Mammalian Species. The American Society of Mammalogists, New York 1978,88 (pdf).

Externa länkar

• Sirenian International (engelska)
• „Sleek? Well, No. Complex? Yes, Indeed.“ New York Times, 29 augusti 2006, med Audio-Dia-Show (2:37 Min.)