Skånes historia

Vikingatiden

Skåne omtalas första gången i skrift i samband med fredsfördraget mellan danerna och Karl den store år 811. Med i danernas följe var då 'Osfrid från Schonen', som kanske var kung över Skåne. Nästa gång Skåne omtalas är i samband med handelsmannen Wulfstans resa utmed södra Östersjökusten ca 870s e.Kr. Under 900-talet senare hälft finns Skåne omtalat i de isländska skrifterna men dessa skrevs inte ner förrän kanske runt 1100 varför materialet har brister sett i ett källkritiskt sammanhang. Ofta får man se kungalistor från Skåne som omtalar en mängd kungar från forntida dagar. Samtliga dessa är emellertid sagokungar, omtalade under medeltiden och som sådana att betraktas närmast som rena fantasiprodukter.

Genom den arkeologiska upptäckten av det rika forntida samhället Uppåkra strax söder om Lund kan man nu med stor sannolikhet våga påstå att ett av Skånes större järnålderscentra utgjorts av just denna plats. Bebyggelsen har existerat från ca 100 e.Kr. till slutet av 900-talet e.Kr. På platsen har stått ett hednatempel.

Skåne erövrades av den danske kungen Harald Blåtand, troligtvis under 970-talets senare hälft. Genom bl.a. spridningen av runstenar från just tiden i slutet av 900-talet kan man konstatera att det varit Öresundskusten och Skånes sydkust som bör ha lagts under Haralds välde. I Blekinge satt fram till andra hälften av 1000-talet sveonerna och troligtvis har dessa också innehaft den skånska ostkusten. Dels kan man se detta i gravmaterialet från denna tid. Medan de vikingatida gravarna i Blekinge och östra Skåne svarar till ett speciellt gravskick norröver är begravningsskicket helt annorlunda utmed landskapets syd- och västkust. Förhållandet mellan svear och daner i Skånes kustområden förklarar också varför det finns två praktfulla runstenar vid Simris på Österlen som är huggna av svenska runristare i början av 1000-talet. Först genom biskop Eginos kristnande av Blekinge på 1060-talet har troligtvis det svenska väldet gått förlorat i dessa områden.

Harald Blåtand införde den kristna religionen till Skåne. Genom att anlägga så kallade 'trelleborgar', stora ringborgar för garnisoner av soldater, tog han makten i delar av landskapet. Kännetecknande för dessa ringborgar är att det strax utanför ena porten byggdes en kristen kyrka, troligtvis helgad åt . Trelleborgar finns säkert belagda i Trelleborg och i Borgeby invid Löddeköpinge. Med stor sannolikhet har de också funnits i Lund och i Helsingborg.

Den danske kungen Sven Estridsen dominerade på ett kraftfullt sätt den skånska politiken under mitten av 1000-talet. Kungen, vars far Ulf Torgilsson varit skånsk jarl som mördats av den tidigare kungen, ägde troligen ett stort antal gårdar i landskapet liksom modern Estrid som donerade '50 bol' i Göinge till domkyrkan i Roskilde. Själv överlämnade Sven kunglig egendom till kyrkan i Dalby.

År 1060 instiftade Sven Estridsen nya biskopsdömen i Danmark. I Skåne blev både Lund och det endast någon mil bort belägna Dalby två sådana. I Lund blev Henrik, som tidigare varit biskop på Orkneyöarna, insatt som biskop. I Dalby blev Egino biskop. Han var vigd av ärkebiskopen i Hamburg. Egino kan karakteriseras som missionsbiskop och han deltog i flera korståg i Sverige. År 1066 dog biskop Henrik och Egino överflyttades då till Lundastolen samtidigt som Dalbystiftet lades ned.

Sven Estridsen påbörjade uppförandet av en stenkyrka i Lund och en i Dalby. Kungen är fast förknippad med Dalby där det fanns en stor gård som kungen ägde. Den blev grunden för det kloster som snart anlades på platsen. I Necrologicum Lundense står att läsa att Sven, 'den mest kristelige konungen', byggde Dalby kyrka och donerade två och en halv gård till den.

Adam av Bremen skrev ca 1070: 'Skåne, den vackraste provinsen i Danmark. Det är väl rustat med män, fruktbart och rikt på handelsvaror, och det är fullt av kyrkor. Skåne är två gånger så stort som Själland – det har nämligen 300 kyrkor.'

Omkring 1080 ersattes Lundakyrkan av en ny i sten i samband med att kryptan till den nuvarande domkyrkan började uppföras. År 1103 avstyckade påven Norden från Hamburg-Bremens ärkebiskop. Den förste ärkebiskopen i Lund blev Asser, invigd 1104. Detta betydelsefulla årtal, då den västerländska kulturen i egenskap av den mäktiga kyrkan etablerats enligt europeiska normer i Norden, är därför lämpligt att låta bilda gräns mellan vikingatiden och medeltiden i Skandinavien.

Medeltiden till 1500-talet

Kyrkan

Under den första kristna tiden gick kungamakten och kyrkan hand i hand. Det var bland kyrkans män i högre positioner som kungen fann personal med en god utbildning, som kunde läsa och skriva och därtill var söner hämtade ur herremannaklassen. Kungen behövde sådana i sin administrationsapparat; skatter och andra intäkter skulle bokföras.

Under sent 1000-tal–början av 1100-talet införs bruket att bygga med sten. Byggnadshyttan vid Lunds domkyrka under åren ca 1080–1145 har här givetvis spelat en stor roll. Den främst kyrkliga byggverksamheten i sten har varit kolossalt omfattande. Nästan samtliga av Skånes sockenkyrkor av trä ersattes under denna period av stenbyggnader. Skåne som ärkestift över hela Norden fick på detta sätt en manifestering av den kyrkliga överhögheten även ute på landsbygden. Ett flertal olika skånska stenmästare är kända från 1100-talet.

1100-talet var de stora klosterbyggenas århundrade i Skåne. Ärkebiskop Eskil i Lund var den pådrivande kraften. En mängd olika klosterordnar slog sig nu ner runt omkring i landskapet. Augustinerna (Dalby), premonstratenserna (Lund, staden Tommarp invid nuvarande Simrishamn, staden Vä söder om Kristianstad), cistercienserna (Herrevad), benediktinerna (Lund, Bosjökloster).

En stor mängd skånska kalkmålares alster finns representerade i bevarade medeltida kyrkor. Under speciellt 1400-talet ersattes kyrkornas inre trätak av tegelvalv. Behovet att utsmycka dessa blev således stort under en relativt kort period.

Städerna

De äldsta skånska städerna var Lund och Helsingborg. Lund anlades av Harald Blåtand när denne lade ner den hedniska huvudorten Uppåkra runt år 980. I stället påbörjas en ny stad eller stadsliknande samhälle norr om Höje å. Här anlade kungen troligtvis en av sina ”trelleborgar”, garnisonsläger. På samma sätt bör kungen ha anlagt en trelleborg i Helsingborg. Ortnamnet med efterledet ”borg” omtalas nämligen redan år 1085. Den enda borgtyp som man känner tidigare än detta år i Danmark är Haralds ”trelleborgar”.

Andra tidiga städer i Skåne är i väster Lomma norr om Malmö samt i landskapets östra del Vä, Åhus och Tommarp. Under 1200-talets allt intensivare tyska Hansahandel uppstår ett antal kuststäder. Skanör etableras som stad och handelsplats för fisk runt 1200. Trelleborg blir stad redan i början av 1200-talet. Ystad och Malmö omtalas från mitten av seklet. Malmö kan med rimlig sannolikhet knytas till den stad i Skåne med borg på stranden som ärkebiskop Jacob Erlandsen enligt skriftligt källmaterial ska ha anlagt år 1254. I slutet av 1200-talet verkar också Falsterbo ha uppstått ur den rika sillhandeln runt Skanör.

På 1400-talet anlägger kung Erik av Pommern Landskrona. Under samma århundrade tillkommer Båstad och Luntertun inne i Skälderviken. År 1513 läggs Luntertun ner och ersätts på Christian II:s order av Engelholm.

Makten i landskapet

Med en svacka under 1400-talet växte sig från det tidiga 1500-talet den danska kungamakten allt starkare. I Skåne fanns vid denna tid 16 huvudlän samt ett flertal mindre län. Det var kungen som utsåg sina mest pålitliga män till länsherrar. Flera av huvudlänen styrdes från riksborgar. Under medeltiden var Lindholmens borg öster om Svedala en sådan riksborg. Andra var Helsingborg och Malmö och från mitten av 1500-talet även Landskrona.

Den mäktiga skånska adeln kan spåras ner i 1100-talet. Genom att kungen gav skattefrihet och förläningar till sina betrodda män växte det danska adelsväldet snabbt upp. Skåne utmärkte sig med en mängd slott, herrgårdar och befästa sätesgårdar. Under speciellt 1400-talet uppstod högadeln vilken manifesterade sig med väldiga slottsanläggningar. Tidiga sådana monument, s.k. fasta hus, är Glimmingehus, Örup norr om Ystad och Bollerup strax intill samt Lillöhus vid Kristianstad.

Upprorstider

Mot den skånska adeln ställdes i början av 1500-talet borgare och bönder. Dessa fick en beskyddare i den liberale kungen Christian II. Malmös borgare gick i bräschen för sin älskade kung. År 1523 belägrade en adelsarmé staden under lång tid. År 1525 utbröt ett stort bondeuppror i Skåne och Blekinge vilket syftade till att ge den landsflyktige kungen sin makt åter. Mot de upproriska stod den gamle kungens morbror Fredrik I av Danmark, adeln och tyska legosoldater. Två stora masslakter av bönder ägde rum detta år, Vid Arlöv utanför Malmö och vid Bunketofta lund inte långt från Helsingborg. Åren 1534–1536 påbörjade och utkämpade Malmö tillsamman med Köpenhamn och tyska Hansan ett inbördeskrig med syfte att återinsätta Christian II på Danmarks tron.

Det är vid denna tid som de skånska adelsmännen börjar befästa sina slott med runda kanontorn för att skydda sig mot bönderna. Exempel på ett sådant slott är Torup utanför Malmö.

1600-talet

I början av århundradet var Skåne ett av Danmarks mest blomstrande område – i slutet av århundradet var det svårt sargat av våldsamma och brutala krig. Under Kalmarkriget åren 1611-1613 härjades nordöstra Skåne hårt av svenskarna under Gustav II Adolfs ledning. Ordern var att soldaterna skulle bränna alla gårdar och urskillningslöst mörda alla människor som man fann. 24 kyrksocknar ödelades och staden Vä brändes.

I januari 1644 attackerade Gustav Horn Skåne med 11.000 svenska soldater. Helsingborg och Lund kapitulerade, Landskrona intogs och Malmö började belägras. Vid freden i Brömsebro 1645 fick Danmark behålla Skåne men förlorade Halland. Denna fred var dock endast ett kort uppehåll i den svenska aggressionspolitiken mot Danmark. Sommaren 1657 gick svenskarna åter in i Skåne. Båstad brändes men vid Ängelholm stoppades anfallet upp. På vintern samma år tågade Karl X Gustaf över isarna från Jylland till Själland. Vid freden i Roskilde tvingades Danmark avstå Skåne till den svenske kungen.

Det gällde nu för den svenska överhögheten att få skåningarna att bli svensksinnade. Den 16 april 1658 tvingades därför representanter för Skånes, Blekinges och Hallands adel, borgare, prästerskap och bönder till en edsvärjardag på Malmö rådhus. På ett givet tecken fick ombuden falla på knä och lova sin nye kung trohet. Eden förestavades av en sekreterare. Karl X Gustaf var inte själv närvarande utan representerades av en tom stol omgiven av svenska soldater.

År 1662 hölls en s.k. lantdag i Malmö där skåningarna tvingades acceptera nya skatter och förordningar som helt skiljde sig från dansk lag. ”Lilla tullen” vare ett sådant påfund. Alla varor som fördes in i städerna skulle beläggas med tull. I varje stadsstyrelse skulle det dessutom finnas minst två svenskfödda personer bland rådmännen. Många rikssvenskar tilltvingade sig också borgmästarplatser.

Redan när Karl X landsteg i Helsingborg 1658 mötte han biskop Peder Vinstrup från Lund ute på bryggan. Biskopen blev en drivande kraft för inrättandet av Lunds universitet som en svensk motvikt mot Köpenhamns universitet. År 1666 kunde universitetet inrättas under namnet ”Regia Academia Carolina”.

Det var en självklarhet för den danska regeringen att Skåne snart åter skulle återhämtas till Danmark. Den 29 juni 1676 landsteg därför Christian V söder om Helsingborg. Detta blev inledningen till ett mycket långt och blodigt krig skulle drabba Skåne fram till 1680. Kriget blev till att börja med en stor framgång för danskarna. Helsingborg och Landskrona kapitulerade och Kristianstad intogs. Karl XI fick dra siig tillbaka in i Sverige. När han återkom på hösten samlades de två arméerna norr om Lund. Efter slaget vid Lund 4 december stod svenskarna kvar på slagfältet medan den danska hären i god ordning retirerade till Landskrona. Landskrona kom sedan att bli danskarnas huvudfäste under resten av kriget.

Under 1600 talet uppträder snapphanarna som känt begrepp. Namnets ursprung går dock tillbaka till 1560 talet. Sven Poulsen var en av ledarna. Med sina fåtaliga ”friskyttar” gick han bl.a. till anfall mot hela svenska armén när denna 1657 bröt in över Hallandsås. På våren 1677 reste Johan Gyllenstierna med en stor trupp svenska soldater runt i socknarna för att få den manliga befolkningen att skriva på en trohetsförsäkring till den svenske kungen. Man lovade amnesti och hotade med svåra repressalier om man samarbetade med snapphanarna. För att statuera exempel gav Karl XI i april 1678 order om att Örkeneds socken, som ett av de värsta tillhållen för snapphanar, skulle brännas och alla vapenföra män skulle avrättas. Befolkningen hann till största del sätta sig i säkerhet, men några slogs ihjäl, gårdarna brändes och åkrarna skövlades. Dessa våldshandlingar gjorde att befolkningen alltmer drog sig för att hjälpa friskyttarna. Det blev härigenom allt svårare att särskilja frihetskämpar från vanliga rövare.

Försvenskningen av Skåne drevs efter det stora kriget med stor skicklighet. Karl XI införde svenskt kyrkospråk och 1686 års svenska kyrkolag kom att gälla även för de erövrade landskapen Skåne, Blekinge och Halland. Från predikstolarna spred de svenska prästerna sin propaganda. Samtidigt isolerades Skåne. Vid färd över Öresund tvingades skåningen att ha speciellt pass. Endast skepp hemmahörande i Malmö, Landskrona, Helsingborg och Ystad fick segla på utlandet. Resterande skånska skepp fick endast segla på svenska hamnar.

1700-talet och 1800-talet

Under Stora nordiska kriget 1700 förklarade Danmark krig mot Sverige, med avsikt att försöka återta Skåne. Efter det avgörande nederlaget i slaget vid Helsingborg 1710 fick dock Danmark slutgiltigt överge sina ambitioner att återvinna landskapet.

Större delen av 1700-talet blev för Skånes del ett dåligt århundrande. Den svenska centralmakten förstärkte sina bastioner i Landskrona och Kristianstadkrigen, i övrigt dröjde det länge innan landskapet skulle återhämta sig ekonomiskt och demografiskt. Först i samband med Napoleon påbörjades ett uppsving för de skånska hamnstäderna, som kunde leva på en framgångsrik smuggling mellan kontinenten och England i syfte att bryta Kontinentalblockaden. Vid samma tid inledde Rutger Macklean sina jordbruksreformer, något som skulle leda till omfattande produktionsökningar och omvälvande socio-ekonomiska effekter för det skånska jordbruket.

1800-talet blev för Skånes del ett särdeles uppsving. Kontakterna med Danmark förenklades under mitten av 1800-talet då de sista restriktionerna avlägsnades. Industrialismen fick ett tidigt fotfäste i Malmö som tidigt blev ett socialistiskt fäste i Sverige. Befolkningen ökade och nya industrier startades tack vare danskt och svenskt kapital. Malmö blev slut/startpunkten för Södra stambanan vilket gynnade trafikutvecklingen i Skåne.

1900-talet till nutid

Skåne kom under denna tid att genomgå en stor befolkningsutveckling och -förskjutning. Industristäderna i västra och södra Skåne och universitetsstaden Lund kom att öka kraftigt i befolkning, medan norra och östra Skåne kom att stagnera i jämförelse. Jämfört med 1700-talet då ungefär lika många bodde i Malmöhus län som i Kristianstads län var förhållandet drygt 3:1 vid länssammanslagningen 1998. Helsingborg, Landskrona, Eslöv, Malmö och Trelleborg blev ledande industristäder med gummiindustrier (Helsingborg och Trelleborg), varv (Landskrona och Malmö), livsmedel (Helsingborg och Eslöv), textilier (Landskrona, Eslöv, Malmö) samt med undantag för Eslöv hade alla stora hamnverksamheter. Lund gynnades av att universitetet expanderade: Medan det fanns drygt 1000 studenter inskrivna vid universitetet 1900, var antalet över 20 000 år 1970. Staden gynnades även av att högteknologiska industrier knutna till universitetet uppstod såsom förpackningsföretaget Tetra Pak, dialystillverkaren Gambro m.fl. I Kristianstads län uppstod fler traditionella bruksorter i likhet med övriga Sverige såsom Klippan och Östanå (pappersbruk), Perstorp (Perstorp AB), Sibbult (Scania) m.fl. orter vilka samtliga haft en svagare utveckling efter 1970 än de övriga städerna.

Den framväxande arbetarrörelsen skapade sociala spänningar; I Malmö blev Amaltheadådet 1908 då ett skepp brittiska svartfötter sprängdes uppmärksammat även internationellt p.g.a. dödsdomarna om avkunnades mot gärningsmännen (domarna omvandlades senare så att de släpptes). Även Möllevångskravallerna 1926 blev mycket uppmärksammat i en tid då Sverige som helhet kännetecknades av stora arbetsmarknadskonflikter.

Kungar av Skåne

Dessa kungar är endast belagda i sena källor och deras historicitet kan på grund av brist på relevant källmaterial kraftigt ifrågasättas.

Halvdan snälle
Ivar Vidfamne
Gudröd av Skåne

Jarlar av Skåne

Ulf Torgilsson, död 1026

Se även

Litteratur

Rosborn, Sven: Den skånska historien I. Före skrivkonsten, Malmö 1999. ISBN 91-973777-0-8
Rosborn, Sven: Den skånska historien II. Vikingarna, Malmö 2004. ISBN 91-973777-1-6