Slaget vid Breitenfeld

Bakgrund

År 1630 landsteg en svensk här, anförd av Gustav II Adolf, på ön Usedom i Pommern för att ingripa på protestantismens sida i det som senare kom att kallas det trettioåriga kriget. Tidigare försök att stoppa kejsar Ferdinand II:s framfart över de självständiga tyska staterna hade misslyckats och protestantismen var hotad. Gustav Adolf betraktades av protestanterna som 'Lejonet från Norden', en gammal legend som inbegriper att en räddare ska komma från norr och hjälpa de rättrogna.

Organisation

Den svenska armén var organiserad på ett helt nytt sätt. Tills dess så hade organiseringen av regementen varit i två klasser, så kallade skolor. Den spanska skolans formation - en s k tertia (som Tilly lät sig inspireras av) - bestod av en stor fyrkant pikenerare med fyra mindre fyrkanter musketerare runt omkring. Den nederländska formationen - bataljon - var en mycket mindre rektangel med pikar i mitten och musköter på sidorna. Den var betydligt mer lättrörlig och lättstyrd, men tålde inte en tertias anslagskraft. Protestanterna ville inte använda sig av samma skola som katolikerna, därför fick de en viss underlägsenhet i början. Men Gustav II Adolf hade förberett sig och organiserat en ny formation inför fälttåget: brigaden. En brigad består av tre bataljoner (skvadroner) med små artilleripjäser framför, lättrörlig och fortfarande slagkraftig. Detta var katolikerna inte alls beredda på.

Den svenska hären var fördelad på två linjer med infanteriet och artilleriet i centern och kavalleriet på de båda flyglarna. Högerflygelns första linje leddes av Konungen själv medan general Johan Banér förde den andra linjen, i centern förde generalmajor Maximilian Teuffel (som stupade) första linjen och överste John Hepburn den andra och på den vänstra flygeln förde fältmarskalk Gustav Horn befälet över den första linjen och överste Adolf Didrik von Efferen-Halls över den andra. I centern, framför första träffen, stod överste Lennart Torstensson artilleri. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Slaget

I slagets öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000) och Tilly beslöt därför att skicka majoriteten av sin armé mot den svensk-sachsiska vänsterflygeln och ungefär hälften av kavalleriet att reta upp svenskarnas högerflygel med. Sachsarna, som fick ta emot det mesta av framstöten, flydde i panik. Majoriteten av antalet stridande trupper var därmed på Tillys sida. Nu skulle man flankera svenskarna från bägge hållen. Men på högerflygeln hade svenskarna lyckats försvara sig bra, och drev bort de katolska ryttarna med sina regementsstycken. Den svenska arméns rörlighet tillät att man snabbt vände sig emot fienden och efter hårda strider tvingades katolikerna till reträtt då sachsarna återvann sitt mod och kom tillbaka till slagfältet. Utan sin rörlighet hade svenskarna inte kunnat skapa en ny vänsterflygel utan blivit rejält flankerade och troligen besegrade.

Efteråt

Vid en mönstring dagen efter slaget kvarstod endast 9 000 man i Tillys armé. Han hade förlorat nästan 25 000 man på något dygn. Svenskarna däremot kunde rekrytera in 6 000 fångar i de egna leden som ersättare för de 3 550 döda - ett halvår senare hade Gustav Adolfs armé ökat till 93 000 man, varav 6 000 svenskar.

Fotnoter

Se även

slaget vid Lützen
Topelius, Z Fältskärns berättelser, cykel 1, novell 2, avd 1.