Sovjetunionens historia

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

Vladimir Lenin, en centralgestalt i ryska revolutionen

Stalins era (1927–1953)

''Huvudartik}|lar|el}}: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

Josef Stalin

Kollektiviseringenen av jordbruket som genomfördes med mycket brutala metoder ledde i sitt första skede till en kraftigt minskad produktion vilket i sin tur förorsakade en mycket omfattande svältkatastrof i början av 1930-talet. Särskilt hårt drabbades Ukraina. Även på andra områden hårdnade förtrycket. Mordet på Kirov 1934 togs av Stalin som en förevändning att inleda utrensningar inom kommunistpartiet och administrationen. Säkerhetstjänsten NKVD fick utökade befogenheter och arresteringar skedde i allt snabbare takt. Vid den första Moskvaprocessen 1936 rannsakades och dömdes ett antal av landets ledande politiker och andra höga befattningshavare. Snart skulle dock arresteringarna drabba snart sagt vem som helst. Sedan Nikolaj Jezjov ersatt Genrich Jagoda som chef för NKVD tog terrornss ytterligare fart och kulminerade under 1937 och 1938. Åtminstone mer än en och en halv miljon arresterades. Många av dem avrättades, ännu fler hamnade i Gulag läger. Under 1938 insåg Stalin att utrensningarna gick så snabbt att det blivit svårt att besätta viktiga poster med kompetenta personer. Lavrentij Berija fick ersätta Jezjov med order att dra ned på tempot beträffande avrättningarna. Lägersystemet Gulag fortsatte dock att växa ytterligare under Berijas tid.

Under andra världskriget, känt som 'stora fosterländska kriget' i Sovjetunionen, förstördes stora delar av Sovjetunionen. Till att börja med stod Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentroppakten formellt neutrala gentemot Nazityskland och axelmakterna. Denna överenskommelse ledde till att Sovjetunionen ockuperade Baltikum och anföll Finland i Finska vinterkriget. Under denna tid med begränsade krigsinsatser kunde Sovjetunionen bygga upp sin militära styrka vilken hade undergrävts genom de omfattande utrensningar som även drabbat officerskåren. Genom Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941, Operation Barbarossa inleddes så en ytterst hänsynslös och blodig fas av andra värdskriget.

Sovjetunionens uppoffringar i kriget mot Nazityskland var enorma, uppemot 20 miljoner sovjetiska soldater dog i östfronten. Under slutet av andra världskriget ockuperade Sovjetunionens arméer stora delar av Östeuropa, där kommunistregeringar sattes upp och tog makten i östblocket, medan flera demokratiska länder i Västeuropa slöt Atlantpakten, som senare blev till NATO 1951, med USA. Det kalla kriget blev en naturlig följd, då Sovjetunionen och USA indirekt kämpade om inflytande i världen.

Avstalinisering och kalla kriget (1953–1985)

''Huvudartik}|lar|el}}: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

Nikita Khrusjtsjov, 1961

Leonid Brezjnev, 1973

1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka (Leonid Brezjnev, Alexej Kosygin och Anastas Mikojan) tog makten. Mikojan avlöstes efter ett år av Nikolaj Podgornyj. Av dessa tre blev snart Leonid Brezjnev den mäktigaste. Under hans ledning försökte Sovjet återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, d.vs. att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre.

Efter Brezjnevs död 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985.

Gorbatjov och perestrojka (1985–1991)

''Huvudartik}|lar|el}}: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

USAs president Ronald Reagan

Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov väldigt populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Gorbatjov såg till att Sovjetunionen drog sig ur det besvärliga Afghanistankriget. I april 1986 inträffade en allvarlig olycka vid ett kärnkraftverk utanför Kiev, Tjernobylolyckan.

Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 var det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet tog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991.

Referenser

	Det saknas källhänvisningar i }.
	Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.