Han var några år anställd vid kungliga biblioteket i Berlin, återvände hem och var universitetsstipendiat i indisk filologi 1896-1899, blev därefter docent och utnämndes 1910 till e.o. professor. Dessförinnan innehade han några år platsen som epigrafiker vid Archeological survey of India och ledde som sådan undersökningar av gamla inskrifter i hela Indien.
Konow har utgivit Norsk lommekonversationslexikon (1890-1891), Das Sama-mdhanabrahmana. Ein allindisches handbuch der zauberei (1893), vartill kommer avhandlingar i 'Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft', i Kristiania videnskabsselskabs skrifter, 'Journal of the Royal asiatic society', 'Indian antiquary' och 'Epigraphia indica', varav han redigerat band 9 fr.o.m. häfte 4 samt band 10 häfte 1. Dessutom har Konow utgivit Rajacekharas Karpuramanjari (ett drama på prakrit) i 'Harvard Oriental series' och i 4 band av 'Linguistic survey of India' behandlat ett antal indiska språk, från de tibetanskaerna dialekt till de dravidiska. Jämte K. Fischer redigerade han 1898-1899 tidskriften 'Ringeren' och utgav det officiella verket om Norge till Parisutställningen 1900.
