Stendhal
Stendhal
Stendhal
Stendhal
)
Stendhal
Stendhal var son till advokaten Chérubin Beyle och Henriette Gagnon som dog redan 1790, och blev som ung officer i Napoleons armé i fälttågen mot Italien och Ryssland. Han kom då att få en livslång kärlek till italiensk kultur, och han flyttade därför just till Milano 1814, men tvingades av de österrikiska myndigheterna att återvända till Frankrike, och begav sig då till Paris.
Efter sina krigsinsatser sysslade Stendhal med diplomati och författande. Hans författande innehåller reseskildringar, konst- och litteraturkritik och romaner. Som romanförfattare har han efter sin död rönt uppskattning för den genomskådande psykologiska skildringarna, och räknas som en av Frankrikes största författare genom tiderna. Ett universitet i Grenoble är uppkallat efter honom.
Man brukar placera Stendhal i den realistiska epoken, trots att hans samtid vurmade för romantiken. Han tillhör den nya borgerliga författarskara, som i Frankrike både hyllade revolutionen och den nya monarkin under Napoleon. Det romantiska i författarskapet är passionens framträdande roll, men inslagen av Voltaires rationalism och avsaknaden av samtidens sentimentalitet motiverar kategoriseringen. Så blev Stendhal heller inte riktigt erkänd förrän efter sin livstid.
Berömmelsen vilar främst på romanen Le Rouge et le Noir från 1831, som tillkom genom att Stendhal läste om ett rättsfall som berättelsen fritt bygger på. Huvudpersonen, prästen Julien Sorel, brukar dock liknas vid författaren själv; det är en äregirig, rationell men känslig cyniker med mindervärdeskomplex som utnyttjar människor för att göra karriär. Titeln anspelar bl a på motsättningen mellan monarkins makt (de röda uniformerna) och prästernas (de svarta kåporna).
){kind=small}
