Stilla havet

Karta över Stillahavsområdet

Stilla havet eller Pacifiken är världens största ocean, belägen mellan Asien i väst, Australien i sydväst, Amerika i öst och Antarktiss i syd. Stilla havet är cirka 169,2 miljoner km² stort, vilket är omkring 52 procent av jorden totala yta.

Havsdelar och öar

Stilla havet begränsas i väster av Australien, och Asien, i norr står det genom det 92 kilometer breda och grunda Berings sund i förbindelse med Norra ishavet, i öster begränsas det av Amerika och i söder räknas sextionde breddgraden som gräns till Antarktiska oceanen. Det är sålunda större än alla jordens fastland tillsammans. Vid ekvatorn, där det är bredast, täcker det hälften av jordens omkrets (105° östlig till 75° västlig längd eller 20 000 km.), ännu vid 44° sydlig bredd är dess bredd 11 300 kilometer. Från Berings sund till södra polcirkeln är det nära 15 000 kilometer. De största av dess randhav är Berings hav, Ochotska havet, Japanska havet, Kinesiska havet, Kaliforniska viken och Tasmanhavet. På det öppna havet själv kommer 151 271 270 kvadratkilometer.

Inget världshav är så rikt på öar som Stilla havet, men de är i allmänhet mycket små. Frånräknat öarna utefter kontinenternas kuster, Nya Zeeland och de båda största av öarna ute i Oceanen (Hawaii och Viti Levu), ligger mellan 30° nordlig och 30° sydlig bredd och mellan Asien och 130° västlig längd en otalig mängd öar fördelade på områden Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Öarna upptar bara 30 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar Dalarnas areal. Stilla havets oceaniska öar sammanfattas under namnet Oceanien.

Se även lista över öar i Stilla havet.

Djup

Stilla havet är det djupaste av världshaven. Djupet växer i allmänhet från sydöst, där det utanför Patagonien är 2 000 meter djupt, mot nordväst och väst, där det når 8 000 till 9 000 meter och mer. Man har funnit i Stilla havets botten fördjupningar (så kallade gravar), som sänker sig betydligt lägre under havsytan än jordens högsta berg höjer sig över densamma. De djupaste sänkorna är Mindanaograven öster om ön Mindanao, med 9 780 meter djup (upptäckt av det tyska skeppet 'Planet' 2 juni 1912), det hittills uppmätta största havsdjupet, Marianergraven, med 11 034 meters djup (upptäckt av det amerikanska telegrafskeppet 'Nero' 14 november 1899), Kermadecgraven som fortsättes mot norr av Tongagraven, Filippinergraven öster om Filippinerna och under många år ansedd för det största havsdjupet, Palaugraven, öster om Palauöarna, med 8 138 meters djup. Alla dessa maximaldjup ligger i havets västra del. Havets medeldjup har beräknats till 4 100 meter, eller, om randhaven medräknas, 3 800 meter.

Havsströmmar

Två ekvatorialströmmar, från öst till väst, framkallade av passaden, går mellan 20° nordlig och 24° sydlig bredd, men skiljs från varandra genom en motström mellan 3° nordlig bredd och 8° nordlig bredd. Den norra ekvatorialströmmen böjer sig vid Filippinerna åt norr och fortsätter som Kuroshio upp mot Japan, motsvarande Golfströmmen i Atlanten. Den möter öster om Kurilerna den från norr kommande kalla Kurilströmmen samt fortsätter tvärs över Stilla havet, men då den når Amerikas kust, har dess vatten nästan helt svalnat. Vid den kusten böjer den av åt söder och sammanflyter med den kalla kaliforniska strömmen. Även den södra ekvatorialströmmen ändrar riktning, då den i väster träffar land (Nya Guinea och Indiska övärlden), och en del går mot norr och förenar sig med den ekvatoriala motströmmen eller banar sig under inverkan av nordöstmonsunen genom Sydkinesiska havet en väg in i Indiska oceanen. En annan gren går åt söder förbi Australien under namnet östaustraliska strömmen och vänder sig omkring 40° sydlig bredd mot öster. Här möter den en från Antarktiska oceanen kommande kall ström, vars vatten slutligen helt får överhand och under namnet Humboldtströmmen tränger upp till Sydamerikas västkust. Dock är det kalla vattnet vid denna kust delvis en följd av kallt bottenvatten som stiger upp till ytan som ersättning för de av ekvatorialströmmen mot väster drivna vattenmassorna.

Historia

Upptäcktsresor

Stilla havet blev först ganska sent bekant för européerna. På 1200- och 1300-talet besöktes dess västra kust av Marco Polo och hans efterföljare, men de var alldeles okunniga om utsträckningen av den vattenyta de skådade. Den 25 september 1513 fick spanjoren Vasco Núñez de Balboa från ett berg på Panamanäset se det världshav, om vilket redan Christopher Columbus hört talas. Balboa, som kom från norr och såg havet utbreda sig söder om näset, kallade det Söderhavet (Mar del Sur).

En närmare undersökning gjordes av portugisen Ferdinand Magellan, som sedan han under förfärliga stormar genomseglat det efter honom uppkallade Magellans sund, 28 november 1520 styrde kurs ut på den okända oceanen. Under den 5 månader långa färden till Filippinerna hade han inte att utstå en enda storm, därför kallade han havet för Stilla havet (Mar pacifico).

År 1525 sändes en flotta från Spanien under befäl av García Jofre de Loaísa för att i Magellan spår framtränga till Moluckerna, men den kom inte så långt. Från Mexiko sände Hernan Cortez 1527 fartyg till Moluckerna. De nådde väl fram men lyckades inte återvända till Mexiko. Efter några års uppehåll började spanjorerna åter sina resor från Mexiko till Filippinerna, men först sedan Urdaneta visat, hur man skulle komma tillbaka till Mexiko (se ovan), fick resorna praktisk betydelse. För Stilla havets utforskande hade de nästan ingen betydelse, eftersom de alltid följde samma stråt. Det förklarar också, varför spanjorerna inte upptäckte Hawaii, som ligger ungefär mittemellan de vägar, som de följde på resorna till Filippinerna och på resorna tillbaka. Den första segelfärden från Sydamerikas västra kust till Europa företogs först 1580.

Bland dem som senare utforskat Stilla havet kan nämnas holländaren Abel Tasman (1642-1644), engelsmännen William Dampier (1680-1691), George Anson (1740-1744), John Byron (1764-1766), Philip Carteret (1765-1768), Samuel Wallis (1767) och i främsta rummet James Cook (1768-1779), dansken Vitus Bering (1725-1741) samt fransmännen Louis Antoine de Bougainville (1766-1768) och Jean-François de La Pérouse (1787). På 1800-talet utvidgades kunskapen om Stilla havet ytterligare av Robert McClure samt genom de av vissa stater utrustade forskningsexpeditionerna för undersökning av havets fysiska förhållanden.

Se även: Oceaniens historia

Kolonisation och handel

Efter att Spanien intog Filippinerna blev hela havet mer än tvåhundra år förbehållet spansk sjöfart. Varje år sände Spanien en handelsflotta från Mexiko till Filippinerna. Det gick lätt nog med hjälp av de på detta bälte förhärskande passadvindarna. Men dessa vindar gjorde det länge omöjligt att segla tillbaka till Mexiko med öarnas produkter. Slutligen lyckades dock munken Andres de Urdaneta (1565) då han seglade norr om passadbältet under 43° nordlig bredd till den amerikanska kusten. Sedan gick spanjorernas alla handelsfärder samma väg: åt väster från Mexiko i närheten av 10° nordlig bredd samt tillbaka omkring den 40:e breddgraden. Detta var länge all den handelssjöfart som förekom på Stilla havet, om man undantar kustfarten utefter Amerika samt kustfarten till Kina och Japan.

Även efter det att andra länder fartyg började visa sig på Stilla havet, fortfor det att mer vara ett mål för geografiska upptäcktsresor än för handelsresor. Det var först efter att Australien och Nya Zeeland börjat koloniseras som sjöfarten på havet ökade. Allra viktigast för dess uppsving var järnvägen New York–San Francisco samt Japans inträde bland de stora sjöfarts- och handelsnationerna. Samtidigt började vissa av ögrupperna i Stilla havet få större betydelse för handeln.

Ett stort antal telegrafkablar förenade tidigt vissa ögrupper med Australien och Europa, men först 1900-1903 nedlades den första kabeln från havets ena sida till den andra. Den gick från Brisbane i Australien över Norfolk, Nya Zeelands nordö och Fijiöarna till Vancouver med 13 500 kilometer längd. Senare lade USA en kabel från San Francisco över Hawaii och Guam till Manila som med 14 519 kilometer var den längsta av alla telegrafkablar.