Historia
- 1802 postulerade Thomas Young existensen av tre typer av fotoreceptorer i ögat som var känsliga för var och speciella våglängde i det syniga ljusspektrat. Hermann von Helmholtz utvecklade teorin ytterligare 1850 och menade att de tre typerna kunde klassificeras efter de tre färgerna RGB och att ljusstyrkan tolkades av hjärnan som synliga kulörer. Teorin bevisades över ett århundrade senare år 1964 när mätningar på en enda tappcell kunde göras med hjälp av mikrospektrofotopi.
- Fysikern ställde upp kriterier för vilken vinkel som behövs för optisk upplösning vilken är beroende på ljusets våglängd.
Ögat
Scematisk bild av ett människoöga. Ljuset bryts av hornhinna och lins och projiceras på näthinnan och framför allt på gula fläckener där stavar och tappar registrerar ljus av olika våglänger och skickar signaler via axon
i synnerven
''Huvudartik}|lar|el}}: }}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}
Ögat registrerar
elektromagnetisk strålning som bryts av
hornhinna och
lins och som
projicerasas på näthinnaern (
retina) längst bak i ögat. Cellerna där är specialiserade fotoreceptor och brukar delas in i
stavar som registrerar
ljusstyrka och tre typer av
tappar som registrerar färgerna
rött,
blått och
grönt. Att färgseendet försämras vid mörker beror på att flera stavar är kopplade till samma
nervcell vilket ger en förstärkning av signalen. Nerver som är kopplade från dessa celler kommer samman till synnerven vid
blinda fläcken som är den punkt i ögat där nerverna passerar ut till hjärnan och här finns inga sinnesceller. Den
gula fläcken på näthinnan består av enbart tappar och det är på detta område som ljuset ska brytas för att man ska se skarp med det direkta seendet. Resten av näthinnan står för det indirekta seendet och är inte lika ljuskänsligt då det består av mestadels stavar. Ögat kontrolleras av en rad viljestyrda
muskler vilket gör att man kan vrida på ögonen och av en
ringmuskel som drar ut linsen vilket justerar skärpan. Att man har två ögon ger ett djupssende som består i att hjärnan kan tolka de skillnader som finns i bilderna de olika ögonen förmedlar och gör att man lättare kan bedöma avstånd, speciellt till närliggande föremål.
Nervsystemet
Synnerven som transporterar signaler från ögat till
synnervskorsningen (chiasm) som är en korsning där synnerverna korsars och passerar genom optiska gångar till
laterala knäkroppen (lateral geniculate nucleus) som är en mellanstation på väg mot
syncentrum i bakre delen av hjärnbarkenen som är ett stort område där synsignalerna tolkas. Hjärnan har en stor förmåga att tolka signaler och samarbetar med
balansorgan i örat vilket gör att bilden kan vändas 'rätt' efter att man hängt en bra stund uppochned.
Synfel
''Huvudartik}|lar|el}}:
}}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (
Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}
Brytningsfel
Ögonsjukdomar
Externa länkar
På engelska Wikipedia finns två artiklar (synsystemet) och (synuppfattningen) som behandlar
synen från olika perspektiv.
Système visuel
Syn
)
)
