Ofta likställs teism med monoteism -- förstavelsen 'mono-' finns mest där för att betona att det är fråga om en och endast en gud som existerar, till skillnad från polyteism och henoteism. Dock är statisk monoteism eller teism i meningen att en enda Guden har lagt fast religionens grundläggande normer en gång för alla, som t.ex. i kristendom, judendomen, islam och zoroastrism/parsism inte detsamma som evolutionär teism/monoteism.
Deism innebär att den ende och transcendente guden är skapare till allt, men att Gud efter skapelsen inte överhuvudtaget ingriper i världen genom att t.ex uppenbara religioner. Deismen kan indelas i (1) Gud vill inte ingripa efter skapelsen och (2) Gud kan inte ingripa efter skapelsen.
I polyteismen finns ett helt pantheon med olika gudar som har olika ansvarsområden, så till exempel i grekisk, egyptisk och centralamerikansk religion. Om en folkgrupp dyrkar en enda gud (t.ex. Jahve under Moses tid), samtidigt som gruppen accepterar att andra folk har andra gudar kallas det henoteism eller monolatri (jfr budet 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig', som faktiskt erkänner existensen av andra gudar).
Motsatsen till teism är ateism, (1) förnekandet av att gud eller gudar existerar eller (2) förkastandet av tron på Gud då begreppet 'gud' inte har någon klar mening.
En religion som inte kan inordnas i detta schema är buddhismen.
Panteismen, uppfattningen att hela naturenen, värld eller universum är besjälat av ett gudenomligt väsen, som inte är något mer än detta. I sin mest extrema form innebär panteismen att Gud och universum är identiska med varandra, och Gud är i enligt detta synsätt inte världens skapare. Pandeism är inom religionsfilosofi en kombination av panteism och deism.
Se även
Kritik av teism