
Trådbussar introducerades 2003 i Landskrona och kör resenärer mellan centrum och järnvägsstationen, som ligger i stadens utkant

En äldre trådbuss i trafik i Georgiens huvudstad Tbilisi

Bussar av märket Skoda är vanliga i östeuropeiska städer
Fördelen med trådbuss jämfört med spårvagnen är att kostnaden för att anlägga den är lägre, och att framkomligheten i gatutrafiken är större. På linjer med högre belastning så blir driftkostnaden i allmänhet större än för en spårväg. Det är vanligt att en trådbuss även kan framdrivas kortare sträckor med batteri, exempelvis vid tillfälliga omläggningar eller vid rangering i vagnhall. Den senaste typen av bussar som har levererats till bl.a. Rom kan dock gå längre sträckor (flera km) på batteri. Skiftet batteri/nät sker automatiskt på ca 10 sek. Det innebär att man inte behöver ha trådar monterade utefter hela linjen. Jämfört med en förbränningsmotorbuss är en trådbuss betydligt mer energieffektiv, har tystare gång, längre livslängd, behöver inga bränsletankar ombord samt släpper inte ut några som helst avgaser i gatumiljön. (källa: www.tbus.org.uk)
Trådbussar finns bland annat i Tallinn, San Francisco, Belgrad, Riga, Rimini, Vilnius, Arnhem och Geneve. Trådbussystem är vanliga i Central- och Östeuropa, men desto ovanligare i Västeuropa. Landskrona är den enda ort i Sverige som har trådbusstrafik. Schweiz och Italien har flest trådbussystem i Västeuropa (15 var). Rom fick ett nytt modernt system 2005. I Västeuropa fanns år 2000 48 trådbussystem och i Östeuropa 64 system. Sammanlagt fanns samma år 368 system totalt i världen. Världens längsta trådbusslinje är över 80 km och går mellan Simferopol och Jalta i Ukraina.