Biografi
Umberto Eco föddes i staden Alessandria i den italienska regionen Piemonte, en bergstrakt som är mer påverkad av den franska än den italienska kulturen. Hans far Giulio var kamrer innan han kallades att tjäna landet i tre krig. Modern hette Giovanna Bisio. Farfadern tog släktnamnet Eco, vilket är en akronym för ex caelis oblatus. Under
andra världskriget flyttade Umberto och hans mor Giovanna till en by i de piemonteska bergen. Rådd av sin far började han studera
juridik vid universitetet i Turin. Men, som så ofta är fallet med framstående författare, hoppade han av sina juridikstudier; mot sin fars vilja började han studera medeltidsfilosofi och litteratur, och med en avhandling om
Thomas av Aquino doktorerade han 1956.
Därefter arbetade Eco som kulturredaktör vid Radiotelevisione Italiana (RAI) och föreläste vid universitetet i Turin (1956–64). En grupp avantgarde-konstnärer - målare, musiker, författare - som han börjat umgås med på RAI, fick ett avgörande inflytande på Ecos framtida författarskap. Detta var särskilt påtagligt efter hans första bok 1956 Il Problema Estetico di San Tommaso, en vidareutveckling av hans avhandling, vilket utgör en milstolpe i hans karriär som föreläsare vid sitt alma mater.
1959 publicerade han sin andra bok, Sviluppo dell'estetico Medievale, med vilken Umberto Eco blev en etablerad medeltidsfilosof och gav honom sin faders erkännande. Han miste sitt arbete på RAI, men fadern hade blivit överbevisad att Umbertos val hade varit det rätta. Förlusten av tjänsten överskuggades av att han blev alltmera eftersökt som föreläsare och lärare, och 1959 fick han anställning som huvudredaktör för faktaavdelningen vid Casa Editrice Bompiani i Milano, en tjänst han skulle ha kvar till 1975.
Ecos forskning i medeltidens estetik aktualiserade distinktionen mellan teori och praktik. Han har sagt om medeltiden att det fanns ett geometriskt utformat, rationellt schema över vad skönhet ansågs vara, men å andra sidan också ett oförlikligt konstliv med dess dialektik av form och intention - dessa båda var avskurna från varandra som om de stod på var sida en fönsterruta. Ecos arbete inom litteraturteori har förändrat fokus över tiden: till en början var han en av de första företrädarna för reader respons-teorin.
Under denna tid infann sig en idé om öppna texter och om semiotik, vilket resulterade i många essäer i ämnet, och 1962 gav han ut Opera aperta (Öppna verk). I denna argumenterar Eco för att litterära texter är fält av mening, i stället för trådar av mening ('den röda tråden'), eftersom man uppfattar dem som öppna, med en inre dynamik och psykologiskt kringgärdade fält. De verk där den potentiella förståelsen är begränsad till en enstaka, entydig tråd är de som är minst skattade, medan de verk som är mest öppna, med mest handlingskraft mellan tanke, samhälle och tråd, är de mest vitala. Eco betonar att ord inte kan reduceras till deras lexikala betydelser, utan deras betydelser skapas snarare i yttrandets sammanhang. Detta har förvisso redan sagts av I.A. Richards och andra, men Eco tillämpar detta på litteraturen. Han utvecklar också meningens utgångspunkt från den oupphörligt förändrade meningen i ett yttrandes ord, till ett spel av förväntan och fullföljelse av mening. Till detta ställningstagande kommer Eco genom språkstudier och genom semiotiken, snarare än från psykologiska eller historiska studier, vilket Wolfgang Iser och Hans-Robert Jauss hade gjort. Vidare influerade han populärkulturstudier dock utan att själv tillhandahålla en fullt utvecklad teori.
September 1962 gifte han sig med Renate Ramge, en tysk konstvetare.
Sin omfattande kunskap om medeltiden kunde Eco tillämpa i romanen Rosens namn, som senare filmatiserades med Sean Connery i huvudrollen. Berättelsen handlar om en munk som utreder en serie mord med anknytning till klostrets bibliotek. Ecos främsta förtjänst ligger i att översätta de medeltida kontroverserna och irrlärorna till modernt språkbruk så att läsaren kan tillgodogöra sig verket utan att vara teolog. I berättelsens slut finns bara munken, i hans försök att restaurera biblioteket med det skräp som återstår och att skapa en mening genom kombination av slumpvisa informationsstycken.
Fastän hans verk utgörs av arkaistiskt material, gammalmodiga karaktärer och uråldriga texter, kännetecknas berättelserna av täta intriger med oväntade vändningar, och han har en stor publik över hela världen. Även hans andra roman, Foucaults pendel, har sålt i stora upplagor. Denna roman handlar om tre understimulerade förläggare som arbetar för ett mindre bokförlag, vilka beslutar sig, som tidsfördriv, för att väva ihop alla konspirationsteorier, alkemiska verk och pseudovetenskapliga avhandlingar, och hermetiska experiment som de dagligen får. De låtsas som om texten de skrivit är ett verk av en hemlig orden med band till Tempelherreorden som har tänkt ta över världen. Fastän de hånar de ursprungliga texter de använder som material, blir de snart uppslukade av sin berättelse. Deras skämt tas dock på allvar av de som skrivt de ursprungliga texterna, och de blir fångade av den verklighet som deras fiktion skapat när de blir föremål för en förföljelse på liv och död.
Precis som i Rosens namn, är karaktärerna i Foucaults pendel besatta av hermeneutik och i synnerhet den avsiktligt dolda sanningen. Karaktärerna står inför det slumpartade och oförutsedda. Ecos karaktärer personifierar hans litterära teori, genom att de åskådliggör sättet som meningen är ett resultat av medvetandet, och det omöjliga i att läsandet saknar strävan efter mening; ibland skapas meningen omedvetet i något som inte finns bara för att någon läser. I likhet med semiotiken, är det möjligt att ordningen föregås av slumpen, och att varje mening är sann eller falsk endast i den utsträckning som någon tror på den.
Ecos verk illustrerar det postmoderna litteraturbegreppet om hypertextualitet, eller den påverkan som teorin påstår finns mellan verk och deras tolkningar. En väv av kulturellt vetande imiteras, och är ämne för romanernas undersökningar.
Eco bor numera i sitt residens i Milano, som förr var ett hotell, i närheten av Sforzas slott, med sin hustru och två barn. Hans privata bibliotek består av mer än 30 000 böcker. Han har tjänst som professor vid universitetet i Bologna. Regelbundet skriver han i L'Espresso i sin egen kolumn, kallad 'La Bustina di Minerva'. Han gillar cigaretter, whisky, att tala med vänner, och sitter fortfarande uppe till sent på nätterna och skriver.
Sedan 1985 har Umberto Eco erhållit över trettio hedersdoktorat över hela världen.
Bibliografi
Romaner
En
filmatisering av boken regisserades av Jean-Jacques Annaud, med
Sean Connery,
Christian Slater,
Ron Perlman,
F. Murray Abraham och
Michael Lonsdale i huvudrollerna.
Böcker och större arbeten i filosofi
- 'Il problema estetico in San Tommaso', 1956)
- 'Sviluppo dell'estetica medievale' i 'Momenti e problemi di storia dell'estetica', (1959)
- 'Opera Aperta', (1962)
- '''Diario minimo, (1963)
- 'Apocalittici e integrati', (1964)
- 'Le poetiche di Joyce', (1965)
- 'Il costume di casa, (1973)
- 'Dalla periferia dell'impero', (1977)
- 'Sette anni di desiderio', (1983)
- 'Trattato di semiotica generale', (1975)
- 'Forme del contenuto' (1971)
- 'Il Superuomo di massa' (1976)
- 'Lector in Fabula' (1979)).
- 'Postille al nome della rosa' (1983)
- 'Semiotica e filosofia del linguaggio', (1984)
- 'I limiti dell'interpretazione', (1990)
- 'Il secondo diario minimo', (1994)
- 'Interpretation and Overinterpretation' (1992) (med R. Rorty, J. Culler, C. Brooke-Rose; ed. S.Collini)
- 'La ricerca della lingua perfetta nella cultura europea', (1993)
- 'Six Walks in the Fictional Woods' (1994)
- 'Incontro - Encounter - Rencontre' (1996)
- 'In cosa crede chi non crede?' (med Carlo Maria Martini), 1996).
- 'Cinque scritti morali', (1997)
- 'Kant e l’ornitorinco', (1997)
- 'Serendipities : Language and Lunacy' (1998)
- 'Experiences in Translation' (2000)
- 'Mouse or Rat? : Translation as negotiation' (2003)
- 'Storia della bellezza', 2004; ed. U.Eco, medförfattare Girolamo de Michele.
- 'Sulla letteratura', (2003)
Barnböcker
(illustrerade av Eugenio Carmi)
- 'La bomba e il generale', (1966, omarbetad 1988)
- 'I tre cosmonauti', (1966)
- 'Gli gnomi di Gnu', (1992)
Källor
Externa länkar
Umberto Eco
Umberto Eco
Umberto Eco
Umberto Eco
)
