Uppvällning

Uppvällningar kallas fenomenet att näringsrikt vatten från större djup flödar upp närmare havsytan vid havens västkuster. Fenomenet orsakas av corioliskraften av jordens rotation som driver ytvatten från öster mot väster längs ekvatorn, och åstadkommer ett 'underskott' av vatten, som vid en västkust bara kan ersättas med vatten underifrån. Denna ersättning av ytvatten vid en västkust, ersatt av kallare vatten från djupet, vilket samtidigt drar med sig bottenmaterial med näringssalter bestående av död biomassa, kallas uppvällning.

En följdeffekt är att även detta vatten måste ersättas, och därför bildas utmed botten strömmar från polerna. När det varmare ytvattnet når en östkust följer det sedan kusten i riktning polerna igen, och så bildas ett kretslopp i havet som för ner syrerikare vatten till botten, och därifrån fraktar upp näringssalter till ytan.

Uppvällningar förekommer vid nästan varje västkust, och skapar en mångfald av näringskedjor. Näringssalterna flyter på en termoklin (temperaturskikt) som i kombination med ljuset i den fotiska zonen skapar optimala förhållanden för växtplankton och djurplankton, föda för de högre djuren, av vilka fisk är en del, detta är förklaringen kring att fiske framför allt bedrivs vid västkuster i kalla hav, och att längs Sydamerikas västkust bildats näringskedjor, vilka är så omfattande, att dess biprodukter, guano (fågelträck från fiskätande fåglar) exporteras världen över som gödningsmedel för jordbruket.

Se även

• Nedvällning
• Ekmantransport
• Hav