Viking

Etymologi och betydelse

Begreppet viking finns troligen redan i Beowulfkvädet, skrivet någon gång under perioden 700-1000. Kvädet omtalar händelser på 600-talet. Ett flertal gånger berättas om wígendra/wigend = krigare/vigmän, wig = strid/krig och wígfrecan = krigare/stridsmän.

Första belägg

Ordet 'viking' är först känt från den anglosaxiska dikten Widsith som möjligen skrevs på 800-talet. Liksom Beowulf beskriver den personer och folk från 500-600-talet, vilket inte innebär att dikten är uppkommen då. Widsith använder ordet som en beskrivning av ett folk wicinga cynn som de danska kungarna i Lejre, Hroþwulf och Hroðgar, bortdrivit. På ett annat ställe i dikten säger sig Widsith ha besökt vikingarna som nämns vid sidan av folkslag som svear, götar, daner och vender. Widsith nämner också han varit hos 'lidvikingarna' mid Lidwicingum ic wæs.

Från Norden är det första belägget, förutom på runstenar, i fjärde boken av Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum från cirka 1070. Där nämns 'vikingar' som ett nordiskt ord för pirater:

Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt.

Översättning:

Det finns mycket guld där [på Själland], samlat genom sjöröveri. Dessa pirater, som innevånarna kallar vikingar men vi kallar askomanner, betalar skatt till den danske kungen.

Runstensbelägg

Ordet 'viking' används också på ett antal runstenar. Främst i form av det abstrakta viking i betydelsen 'härfärd över havet' som på en av runstenarna i Västra Strömonumentet i Skåne, daterad till slutet av 900-talet berättas: ”Fader lät dessa runor hugga efter sin broder Asser, som fann döden nordpå i viking” på en annan sten står ”Fader lät hugga denna sten efter Björn, som ägde skepp samman med honom”. Asser kan ha varit med i något större krigståg med anknytning till kampen om till exempel kungamakten. I så fall bör viking på denna sten betyda krigståg snarare än plundringståg.

Det finns också några fall där 'viking' står i betydelsen 'sjörövare' eller 'sjökrigare'. Som till exempel på en runsten vid Bro kyrka (U 617) där Assur, Håkon Jarls son, sägs ha varit vikinga vörðr, vilket brukar tolkas som 'landvärnare mot vikingar'.

Ordet 'Viking' uppträder även som egennamn på runinskrifter, till exempel på Tyke Vikings sten vid Växjö domkyrka. Detta tyder på att ordet en gång haft en positiv innebörd.

Medeltida användning

I Islänningasagorna användes ordet 'viking' ofta i uttrycket 'dra i viking'. Begreppet vikingar användes då endast när man åsyftade personer som var ute på plundringståg/krigståg och alltså inte om personer på handelsresa. Ett exempel på denna åtskillnad är ett utdrag ur Egil Skallagrimssons saga: ”Björn var en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på fredliga köpfärder.”

Ordet viking åsyftade således speciella situationer som dåtidens människor kunde befinna sig i. Björn i ovanstående exempel ansågs som en stor farman, d.v.s. handelsman, men han kunde också ikläda sig rollen som viking, d.v.s. som plundrare/krigsman. Exemplen ovan visar att det är viktigt att inte inordna alla då levande vuxna i begreppet vikingar. Samtiden kallade generellt innevånarna i Norden för enbart nordmän eller norröner.

Ordets ursprung

Det finns olika teorier om ordets ursprung. Till exempel:

Att fara i viking kommer av att man låg i försåt i 'vikar'.
Landskapsnamnet Viken, som var det gamla namnet på kusten vid Oslofjorden.
Ett ord för 'byte av roddarlag' som härstammar från tiden innan nordborna hade lärt sig seglarkonstenhttp://www.abc.se/~pa/publ/vik-rodd.htm artikel ur Fornvännen nr 78, 1983.
Den danska historikern Else Roesdahl anser att det kan vara ett västnordiskt ord som betyder något i stil med 'en som slåss till havs', 'sjörövare' eller 'krigståg till havs'. Även den svenske arkeologen Mats G. Larsson anser att ordet ursprungligen sannolikt betydde 'sjökrigare' eller 'sjörövare'. Så blev t.ex. Ingvar den vittfarne på väg till Särkland enligt de isländska sagorna attackerad av skepp med vikingar vilka också beskrivs som 'illgerðamenn”, illgärningsmän.
Det latinska ordet vicus ('by', 'köpstad'), via fornengelskans wíc, vilket skulle förklaras med att vikingarna främst var köpmän.

Andra namn på vikingarna

Efter attacken på klostret vid Lindisfarne (Holy Island) år 793, fick de beteckningen nordmän av sina offer, varför detta ord, som refererade till deras geografiska tillhörighet snarare än deras 'yrke', senare kom att bli synonymt med nordbor i allmänhet.

Sentida användning

Ordet försvann från språket under århundradena efter sagatiden. Hos Ludvig Holberg på 1700-talet är ordet synonymt med sjörövare. Under åren som följde närmast efter 1810 blev ordet åter infört i språket, i Sverige genom den patriotiska diktningen av Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér, som kom att till stor del forma bilden av vikingen i Sverige medan det i Danmark var de så kallade 'guldåldersdikterna' som reintroducerade begreppet. I Norge skedde det något senare. Källa angiven av norska Wikipedia som Yngvar Ustvedt «Verre än sitt rykte - vikingarna slik ofrene så dem» Boken refereras i Aftenposten 13.09.2004

men detta referat innehåller inte här angivna uppgifter.

Under skandinavismen på 1800-talet utvidgades ordets betydelse till att omfatta nästan alla skandinaver som levde under den forntida period vilken alltsedan 1800-talet kommit att kallas för vikingatiden. De fornnordiska sagorna och skrifterna blev under denna tid en gemensam utgångspunkt i försöken att slå kulturella broar mellan de nordiska folken. Genom nationalismen kom vikingen att bli föremål för hämningslös beundran, i synnerhet under andra hälften av 1800-talet fram till långt in på 1900-talet. Även om detta synsätt kraftigt tonats ner under efterkrigstiden är vikingen fortfarande en av de mest kända ”etniska” symbolerna i Norden och tillika den mest kända symbolen för Norden i världen utanför Skandinavien.

Historik

Snorres

version av kung Olav den heliges fall vid Stiklestad år 1030]] Både arkeologin och historievetenskapen räknar perioden från cirka 800 till cirka 1050 som vikingatiden. Det finns inte någon tydlig politisk skiljelinje som anger vikingatidens början eller slut. Äldre, mer militärhistoriskt och politiskt orienterad historieskrivning anger epoken från överfallet på Lindisfarne till antingen Slaget vid Stiklestad eller Slaget vid Stamford Bridge. Numera anser man dock inte att det går att på detta sätt använda enskilda händelser för att tidfästa vikingatiden.

Vikingatågen kom att täcka ett mycket stort geografiskt område, något som helt kan tillskrivas vikingatidens högt stående skeppsteknologi. Utomnordiska plundringar och krigståg under vikingatiden är alla koncentrerade till kuster och till större flodsystem i vilka de grundgående skeppen lätt kunde ta sig fram. Generellt kan sägas att västeuropa på detta sätt drabbades hårdast av vikingarnas plundringar och krig, medan färderna åt öster och sydöst mer verkar ha haft karaktär av handels- och värvningsresor till den östromerskensns kejsare flotta och armé, även om även de västligt inriktade vikingarna stundom tog mer eller mindre tillfällig tjänst hos lokala härskare. År 866 kunde till exempel bretagnare plundra le Mans efter att ha allierat sig med 400 nordbor. Att även krigståg förekom i österled visar det så kallade Ingvarståget på.

Plundrare

Den äldsta bevarade tillförlitliga skriftliga referens till vikingaaktivitet är plundringen av klostret Lindisfarne på nordostkusten av England den 8 juni 793. Sannolikt har liknande plundringar skett innan detta. Gregorius av Tours nämner till exempel i sin frankiska krönika Chochilaicus, en skandinav som plundrade den frisiska kusten innan han besegrades av frankerna. Detta skall alltså ha skett någon gång på 500-talet. Chochilaicus är samma person som förekommer i det anglosaxiska Beowulfkvädet där han kallas Hygelac och är en av 'geaternas' kungar. På nordiska blir hans namn Hugleik. År 789 nämner den anglo-saxiska krönikan ett anfall på Portland på Englands sydkust. De som genomförde anfallet skall ha kommit från Hordaland, även om källorna inte är helt tydliga på denna punkt.

Vikingtiden måste ses i ljuset av den sociopolitiska situationen som Europa befann sig i efter Västromerska rikets fall på 400-talet. Det tidigare kejsardömet var nu indelat i många mindre hövdingadömen, germanska folkslag var på vandring och konflikter uppstod ofta. På flera sätt kan man säga att vikingatiden är en förlängning av folkvandringstiden som inföll i Europa under århundradena före vikingatiden. År 814 dog Karl den store och hans rike försvagades, och under 830-talet började mer omfattande expeditioner riktas mot karolingerriket, i början mot Nordtyskland och Nederländerna, och sedan även mot dagens Frankrike; åren 834-837 plundrades Dorestad söder om Utrecht flera gånger, 843 anfölls Nantes, en mer permanent bas upprättades vid Loires mynning, och 848 plundrades Bordeaux. 844 skedde den första belagda räden mot Pyreneiska halvön, 859 övervintrade vikingar i Rhône-deltat, på ön Camargue..

Typisk taktiker var att tillfångata lokala potentater och kräva lösensumma, eller kräva detsamma från kungar och kloster. Emiren av Cordoba tvingades betala lösensumma för kvinnor.. Förutom dyrbarheter tog vikingarna dessutom slavar.

Legoknektar

Förutom de vikingar som sökte sig till väringagardet i Konstantinopel verkade även västliga vikingar som legoknektar. Frankerna tog ibland vikingar i sin tjänst för att skydda sig mot andra vikingar, och både Ludvig den fromme och dennes son Lothar I överlät områden i Frisland till Harald Klak, en landsflyktig dansk kung. År 862 ledde både Salomon av Bretagne och Robert av Anjou varsin vikingaflotta, och efter att ha avsatts för att ha misslyckats att skydda sitt folk från vikingar tog Pippin II av Akvitanien hjälp av just sådana för att återfå sitt rike. Han deltog i deras plundringar av bland annat Poitiers, och rykten gick om att han övergått till deras nordiska tro.

Bosättare och erövrare

Flera vikingar lyckades etablera sig som lokala makthavare. Paradexemplet är hur Rollo lyckades få kung Karl den enfaldiges att ge honom området kring Seine mynning som förläning, vilken sedan utökades för att till slut bli dagens Normandie. På 800-talet utvecklades dessutom Irlands första städer – förutom stadsliknande bosättningar kring vissa kloster – ur vikingarnas härläger. Exempel på sådana städer är Dublin, Limerick och Cork. Även i Skottland lyckades vikingarna lägga under sig stora landområden. I England ersattes de inhemska härskarna över Northumbria och East Anglia under andra halvan av 800-talet med nordbor. Det erövrade området kallades Danelagen. I söder kunde Alfred den store av Wessex stå emot vikingarnas attacker, och hans ättlingar kunde sedan under 900-talet stegvis erövra Danelagen. Under slutet av 900-talet återkom dock vikingarna,. I början krävde de endast tribut, men efter ett tag tog tågen återigen karatär av erövringståg, och Sven Tveskägg erkändes 1013 som engelsk kung. Han avled dock snart, men sonen Knut den store återtog riket 1016, varefter danska kungar härskade i landet fram till 1042.

Under andra halvan av 1000-talet minskade vikingarnas aktivitet utanför deras länder och vikingatiden gick mot sitt slut. Slaget vid Stamford Bridge 1066 var det sista försöket från skandinavernas sida att återerövra England, och Magnus Barfot stupade i Irland 1103 som den sista av vikingakungarna.

Bland orsakerna till vikingatidens slut nämns bland annat det danska nordsjöväldets upplösning, att i Norge vändes uppmärksamheten från yttre expansion till inbördeskrig efter 1130, att de europeiska statsmakterna blev starkare och därmed kunde försvara sig bättre mot anfall utifrån. Vikingatidens slut sammanfaller dessutom med det första korståget 1095.

Rädslan för vikingarna

I västra Europa utlöste angriparna från norr oro och rädsla. Enligt traditionen löd bönen A furore Normannorum libera nos, Domine (För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!) från kyrkor och kloster. Inga samtida källor omtalar emellertid denna fras, men Karl den skalliges antifonarium innehåller en liknande bön: de gente fera Normannica nos libera.Magnus Magnusson: Vikingarna i öst och väst. 1981. Sid 61. Invasionerna av vikingar bidrog dock till att stärka riddarklassens makt, tillsammans med de återkommande invasionerna av nomader från stäpperna i öst.

Under nationalromantiken tonades de barbariska sidorna hos vikingarna ned av nordiska författare och historiker. Den norske historikern P.A. Munch hävdade vid mitten av 1800-talet till exempel: att vikingtågen på det hela taget utfördes med en för forna tider sällsynt och med hänsyn till tågens syfte märklig ärlighet och humanitet Norska Wikipedia anger att han citerats i: Yngvar Ustvedts 'Verre än sitt rykte - vikingarna slik ofrene så dem' s. 265

Sociala, ekonomiska och teknologiska förutsättningar för vikingarnas resor

Under de senaste 200 åren har en rad teorier lanserats för att förklara vikingarnas flerhundraåriga militära expansion. Vikingatidens samhälle var uppbyggt runt ätten, det vill säga en persons ställning, status, rättigheter och plikter bestämdes helt och hållet av dennes släktskapsförhållande eller tjänsteförhållande till en storman. Ättsamhörigheten var den enda trygghet och säkerhet en person kunde lita på. Samhället var organiserat hierarkiskt med flera sociala skikt, kungar överst och trälar nederst på rangskalan. I Danmark kan man till exempel på runstenarna läsa om 'thegnar' vilka troligtvis stod kungen nära, samt 'drengar', det vill säga stormän. I Sveariket norr om Mälaren förekommer inte ordet 'thegnar' på runstenarna. Titeln 'dreng' förekommer dock rikligt där. Ordet 'bryte' tycks ha stått för personer i en klass strax ovanför den lägsta, trälarnas klass. Brytarna verkar ha varit en slags arrendatorer, det vill säga brukare av jord men utan ägorätt. Ordet förekommer i olika dåtida handlingar, till exempel i lagar. Vikingafärderna gav också upphov till en inströmning av nya trälar till de nordiska länderna.

Från utgrävningen av Gokstadsskeppet i Vestfold

1880

Skeppen

Att vikingarna kunde slå till mot områden så långt från sina hemländer berodde på den högt drivna skeppsteknologi som utvecklats i Skandinavien under slutet av yngre järnåldern. Under vikingatiden fanns ett flertal olika skeppstyper. När man drog i viking användes krigsskepp, det vill säga relativt smala men långa skepp. I skriftligt källmaterial omtalas dessa som 'långskepp' och 'sneckor'. Enligt samma källor kunde ett krigsskepp bära mellan sextio och hundra man.

Vikingarnas utrustning

Vikingarnas utrustning kunde bestå av yxa, kastspjut eller pilbåge samt sköld. Vanliga vikingar hade långbyxor, kolt och mantel av ylle, samt luva eller mössa. Vanligen var det bara stormän och deras hird som hade hjälm, ringbrynjeskjorta och svärd.

Vikingatidens svärdsklingor kunde vara damasksmidda, det vill säga att klingan var smidd delvis av kolfritt och delvis av kolberikat stål. Det ger ett vackert mönster av ljust och mörkt stål. Klingor från Rhenlandet i Frankerriket var särskilt eftertraktade på grund av deras höga kvalitet. Som regel stod smedens namn skrivet som ett slags varumärke på klingan. Vikingarna gav enligt sägnerna namn till svärden, och ansåg att de hade egna personligheter.

Kungar och härförare kan ha haft särskilt utsmyckade hjälmar, så att det var enkelt för hirdmännen att följa och beskydda dem i strid. Det är en utbredd felaktig föreställning att vikingarna bar hjälmar med horn. Det är en romantisk idé från tyska operor från 1900-talet, där vikingar i bland annat Wagners opera Nibelungens ring bar hjälmar med horn för att verka mer skräckinjagande. Det finns avbildningar av människor med hjälmar med horn, bland annat på den danska Gundestrupskitteln från år 100 f.Kr. Det finns också hjälmar med horn från södra Europa. Dessa är dock inte från vikingatiden utan från förromersk järnålder, flera hundra år tidigare. Den enda vikingahjälm som återfunnits är från en grav på Gjermundbu.

Skriftliga källor

Senare generationers syn på vikingatiden är starkt påverkad av vilka källor som bevarats och finns tillgängliga. Många av de skriftliga källorna är nedteckningar av muntlig tradition gjorda flera århundraden senare. Många av dem är dessutom skrivna av vikingarnas motståndare och offer, vilket starkt färgar synen på vikingarna; de beskrivs i dessa källor vanligen som ogudaktiga hedningar. Berättelserna nedtecknades i en kristen högmedeltidsstat, som var mycket olik det förkristna vikingatidssamhället som beskrevs. Ett stort antal kväden, vilka till skillnad från sagorna är tillkomna i vikingatidshändelsernas samtid, finns också. Historiker har därför större tillit till kvädena än till sagorna.

Generellt gäller att ju senare händelser, desto bättre källäge. Det finns alltså gott om kunskaper att hämta om en sentida person som Harald Hårdråde, medan inget alls är känt om den person som ledde angreppet mot Lindisfarne..

Utomnordiska källor

Den arabiske geografen och krönikören Ahmed Ibn Fadlan beskriver i en reseskildring ca 921nana sitt möte med nordbor, ruserna vid floden Volga;

Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil. Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri. Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder. Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband. Ur Stig Wikanders översättning i Araber, Vikingar, Väringar Lund 1978

De vikingar som sökte sig till Konstantinopels väringagarde har satt spår i källorna där, och så nämns till exempel Harald Hårdråde i Logos nuthetetikos, där han används som exempel på en exemplarisk legoknekt.

Islänningasagorna

Kung Harald hårfager av Norge tvingades, på grund av ständiga påhälsningar, att företa en expedition till Skottland och de intilliggande öarna för att rensa dessa områden från vikingar, varpå flertalet flydde till Islandna. Av denna anledning framställs vikingen i Islänningasagor som idealbilden av en oförvägen hjälte.

Kväden

Vikingarna levde före skriftkulturens tid. Förmågan att deklamera dikter var därför högt värderad. Eftersom dikterna följer helt bestämda versmått och har alliterationer, kan vi vara tämligen säkra på att kväden från vikingatiden har förmedlats i stort sett oförändrade tills de blev nedskrivna under högmedeltiden. 3-4 kväden har bevarats från 800-talet, ett par dussin från 900-talet.

Dessa kväden har blivit bevarade som del av den isländska sagolitteraturen från 1200-talet. Historiker anser att kvädena har större källvärdes än själva sagorna, då sagorna komponerades flera hundra år efter händelserna de avser beskriva. Kvädena är skrivna för att påminna om handlingar som av den vikingatida samtiden uppfattades som heroiska, och för att styrka släktens anseende inför kommande tider. Att bli skildrad i en dikt kan anses som vikingatidens främsta PR, och naturligtvis måste man vid läsningen av dessa kväden ta hänsyn till detta. Likväl som offrens skildringar av vikingarna är odelat negativa, så är kvädena och sagorna odelat positiva. Vid en analys av de samtida texterna finner man emellertid att offren knappast delade uppfattningen av vikingen som en hjältetyp. Denna syn på vikingen fann emellertid vägen till 1800-talet nationalromantiska historieteckning, där han förhärligades och porträtterades som något gloriöst snarare än tillhörande en kriminell minoritet.

Runstenar

Runstenarna är en viktig samtidskälla för vikingaexpeditionerna, och namnger många olika aktörer. Sådana stenar återfinns på flera platser i Norden. Ett exempel är runstenarna i Mälardalen i Sverige, som restes till minne över det ödesdigra Ingvarståget in i dagens Ryssland under tidigt 1000-tal. Förutom att vara en källa om vikingarna, så är runstenarna också källor till hur samhället i övrigt under denna tid i de nordiska områdena.

Runstenarna restes som minnesmärke utav vikingarna och de kan hittas både i norden och utmed de flodsystem de använde sig av.

Runorna som ansågs vara magiska kan spåras till de germanska folken back till 200 talet. Man antar att de uppstod i svartahavsregionen som var romerskt land men innehöll flera större gamla grekiska handelsstäder (runorna härstammar främst från latinska tecken men några runor kan spåras till gammelgrekiskan).

Vikingamyter, faktoider

Ett vikingatida skepp i romantiserad 1800-talsversion

Vikingarna var en mytomspunnen grupp av människor. I synnerhet under nationalromantikens dagar på 1800-talet tog denna mytbildning fart.

Utanför Norden finns en uppfattning om att vikingarna var ett särskilt folkslag, vilket är felaktigt. Den största delen av Nordens befolkning under vikingatiden höll sig på fastlandet, och de var inte vikingar alls, eftersom viking är en aktivitet, förknippad med sjöfart och pirater.

Bland svenska arkeologer är det främst Historiska Museets Fredrik Svanberger som under senare år gått i spetsen för att 'avmytifiera' den sena järnålderns skandinav genom att söka visa fram var det arkeologiska faktaunderlaget slutar och nationalromantiken börjar.

Vikingarna mot Europa

Senare tiders nationalistiska historiesyn har ofta lett till att vikingarna betraktats som erövrare som kom utifrån som sedan kastats ut av till exempel irländare och engelsmän. Detta är dock felaktigt; ingen engelsman uppfattade Harald Hårdråde som en utböling när han år 1066 landsteg i Yorkshire. Han var istället allierad med den inhemske ädlingen Tostig, och slaget vid Stamford Bridge stod snarare mellan två släktgrupperingar än mellan britter och norrmän. På samma sätt har man uppfattat slaget vid Clontarf år 1014 som den tidpunkt då Brian Boru kastade ut nordborna men fick plikta med sitt liv, när det egentligen stod mellan denne och irer från Leinster som inte ville acceptera hans överhöghet, med nordbor stridande på båda sidor. Det nordiska väldet över Dublin skulle bestå till 1171, trots att stadens kung stod på den förlorande sidan..

Hjälmar med horn

Det finns inga belägg för att de vikingatida nordborna hade hjälmar med horn. Denna föreställning uppstod under den nationalromantiska epoken i slutet av 1800-talet, i synnerhet inom Götiska förbundet. En bronshjälm behornad med 'plåthorn' har dock hittats i Themsen invid Waterloo Bridge i London [1]

. Den dateras dock till århundradet före kristi födelse och är av keltiskt ursprung, den ringa godstjockleken antyder dessutom att den haft en ceremoniell användning då den knappast kan ha erbjudit något vidare skydd i en strid.

Däremot finns det flera skandinaviska avbildningar från sen järnålder som föreställer dansare iförda vad som vid en första anblick skulle kunna tolkas som behornade hjälmar. En närmare studie visar dock att de förmodade hornens spetsar är försedda med fågelhuvuden. Det rör sig alltså även här snarare om någon form av ceremoniella huvudbonader.

Fynden av vikingatida hjälmar är få, det rör sig i dagsläget om 3 säkert identifierade fynd i hela Norden: Gjermundbu i Norge, Tjele i Danmark samt från Lokrume på Gotland. Bildbevisen är däremot desto fler, exempelvis på gotländska bildstenar, Bayeux-tapeten och den lilla skulpterade sk. 'Sigtunavikingen' - samtliga saknar horn.